Nedläggning
Datum: 2009-11-04 ♥ Klockan: 17:48:30 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Jag lägger ner.
Mitt liv blir aldrig annorlunda.
Det kvittar hur positiv man än är.
Var vänder man sig när orken inte längre finns?
När man inte längre orkar?
När ingen förstår?
När ingen lättnad finns.
När alla andra står i fokus.
När det ingen hjälp finns för oss som inte orkar från samhället.
Så jag lägger ner.
För nu orkar inte jag.
Orken finns inte alls.
Kraften har lämnat.
Kroppen är slut.
Ingen glädje.
Avslut.
INgen annan än känslan av tomhet sprider sig. Var vill man? Var ska man? Hur orkar man? Jag är svag. Inte alls stark. Styrkan lämnade kroppen med besked igår. Jag går på rent tvång. Jag går inte av vilja. Jag går inte på lust. Det är måstet som gör att jag fungerar. Jag måste. Jag har inget val. Inget val överhuvudtaget. Säg inte att alla har ett val. Ska man säja upp sitt tunga jobb, lämna familjen bakom sig och släppa det tunga. Ja ska jag släppa det tunga blir bara jag kvar. Lätt va? Jo visst. Allt är så lätt för alla andra.
Därför lägger jag ner. Sätter punkt.
Kommentera här ♥
9 st
Usch då, kramar om!!
sv; Bra de :)
Nähä frun.
Du har ju kraft.
Kram
Men vännen, hur är det egentligen?
Blir orolig när jag läser detta. Vad menar du?
Lägger du ner bloggen, eller har du självmordstankar??????????
Snälla, förklara !
Kram Anna
Fint men sorgligt!
Hmm... vad menar du nu??
Jag blev rädd av att läsa detta, hur mår du vännen vad händer??
Känner igen mej....
men du, man klarar det även om man inte tror...På nåt sätt så går det! Jag sänder styrkekramar till dej.
Försök att tänka på dej själv oxå, gör nåt för att må bra.
I går var jag på afro o släppte loss, rensade o skakade i mej energi. Skönt för både kropp o själ. kram
Att förstå någon annan är inte lätt, inte ens om man själv hört den...den ekande tomheten. För där i det tomma rummet är det många...är vi många, som varit...är.
Men inte gör den vetskapen tillvaron enklare, då denna känsla är en av dom få där två, och flersamhet inte ger ens en gnutta värme och trygghet. Ensamheten är som mest ensam...för inte vill vi väl framstå som beklagande, när vi har så mycket att vara glada och tacksamma över...
Det spelar dock mindre, eller ingen roll alls, när vare sig styrka eller glädje finns att tillgå...och varje liten vardaglig trivialitet känns som ett oöverstigligt hinder. Tvång att existera är den rådande känslan.
Hur hårt det än känns att få det kastat mot sig är sanningen trots allt, att det finns val. För mig, och också för dig.
Förvisso är det val så svåra att göra, att möjligheten upplevs som utesluten...men dom finns där, valen, och det tror jag kan vara bra att ibland försöka berätta för sig själv.
För mig har valen varit många, men varje gång har annat kommit och stört, och gjort besluten omöjliga att realisera. Rädsla och tvivel heter dom, och är de värsta fiender som finns!
För andra är allt så lätt...för alla andra...
Avslutningsvis hoppas jag att du sätter ytterligare två prickar efter din punkt, så dom blir tre. Det känns liksom lite mer öppet då. Så här...
Varma Hälsningar
Peter