Autism
Datum: 2010-08-22 ♥ Klockan: 10:21:48 ♥ Kategori: August/barnen/Autism
Att leva med ett barn med autism är omtumlande.
Jag går från glädje till sorg.
Igår blev jag så ledsen. Jag grät och grät.
Daniel försökte lugna. Frågade varför jag var så ledsen.
Jag har ju en inre oro för August. Imorgon startar skolan. August börjar andra klass.
August framsteg har varit små. Det går sakta. Jag gläds över allt han lär sig och Daniel sa ta fast på de lilla. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Kommer han lära sig bokstäverna och läsa? Han har nästan bara kunnat skriva sitt namn i ett år. Han lärde sig detta i skolan. Att skriva och känna igen sitt namn.
De flesta barn skriver och känner igen sina namn tidigt. Idag kan han känna igen bokstäver som O som finns i Oskars namn eller A som finns i Albins eller Alexandras. Men sen? Vad är siffra vad är bokstav och hur fungerar saker?
Jag grät och sa kanske han ända ska vara i särskolan. Daniel påminde mig om att han inte kommer få annan hjälp där än han redan får och att han inte kommer lära sig mera OM det är så att han inte kommer lära sig. För så kanske de är.
Oron inför framtiden finns alltid även om vi ska leva just här och nu. August har ju själv drömmar. Han säger ofta:
-När jag blir stor mamma och jag bor i ett eget hus och har en fru och egna barn.
Men hur kommer det se ut? 
Min underbare goaste kille. Mammas oro. Grät mig till sömns och vet att ikväll blir en kamp mot klockan för att kunna somna för honom. Det ska planeras schema och jag kommer få mera information från skolan om hur allt kommer se ut. Vilka dagar han ska delta i sin hemklass, man ska ju integreras med normala barn ( barn utan diagnos alltså. ) Men ibland lider jag med honom som ska vara både här och där, han går ju på vanligt fritids och träfar normala barn där.
Sorgen över att det är mitt fel, att jag inte kan ge honom allt jag kan. Känner att orken runit ur mig och jag får ta till den urkraft som finns långt där nere i avgrunden för att jag ska kunna ge allt jag kan.
Imorgon ska jag även ringa BUP. Jag behöver stöd just nu. Jag behöver få gråta med någon som har några svar. Som har förståelsen. Som kan.
Säg inte att det ordnar sig, för de hjälper inte mig. Finns där, det hjälper mera.
En annan sak som gör det så svårt är att många inte ser August funktionshinder. Även jag när jag läser om andra med Autism så är August mil från hur det kan vara. Så jag är lyckligt lottad. Han är duktig. Han är fantastisk att kalra vissa saker andra aldrig skulle. Men vi har svårigheter. Som andra inte har. De med normalstörda barn ( ja sånna ord används i dessa sammanhang ) tror de vet hur det är, jo de vet ju hur det kan vara med "jobbiga" barn. Men detta handlar inte om de. Det är helt annat. Men det ÄR svårt att förstå. Inget självklart alls.
Kommentera här ♥
7 st
Jag ska inte säga att det ordnar sig, men jag kan relatera till din gråt. Mer än väl. Jag hoppas att skolgången blir okej för din fina kille. De varmaste välgångsönskningar från en lika oroad och gråtledsen mamma.
Usch ja... jag är så trött på just detta "ordnar sig"... speciellt när det sägs av folk som sedan inte gör vad de kan för att underlätta.
Precis som du skrev till mig.. förståelse, den riktigt ärliga förståelsen..DEN vill jag ha. Sen vill jag att skolan visar med handling att vi kan lita på dem, inte med ord. Orden ger jag inte mycket för... för de betyder inget har det visat sig.
Jag förstår dej, totalt, när du pratar om oron. Alla föräldrar är oroliga stundtasl för sina barn, men vår oro finns där för jämnan... speciellt när just förståelsen inte finns runt oss.
Ring BUP... ställ dina frågor, visa din oro... få ut känslorna.
Skolan är för mig bara en enda stor orosklump som jag verkligen hatar mer än något annat.... stress är det enda den ger mig.
Jag sänder en stor stor stor kram.
Förstår att det är tufft, är tyvärr dåligt insatt i sjukdomen. Du har ändå mitt fulla stöd!
Kram
Jag hoppas det ska funka bra för er och August nu när skolan börjar, har kompisar som har barn med olika handikapp och de har det inte alltid lätt men tycker att din man sa en bra sak, ta fasta på det lilla!
Sköt om dig vännen och hoppas du får prata med någon bra på BUP!
Kramar
Förstår din oro, den är helt normal. Säger han något om att han inte är lika långt fram som sina övriga klasskamrater?
du är ändå så stark som kämpar för din underbare son och gråta måste även du kunna göra,
förstår din oro och jag hoppas nu att den första skoldagen blir jättebra,
Hoppas lärarna kan hjälpa han så han mår bra i skolan och får det stöd han behöver
,det är det viktiogaste ,
inlärningen får helt enkelt komma sen,
massor av styrkekramar till dej och din fina son
Mitt stöd har du o det hoppas jag du vet! Din man säger bra saker. Se de små små framstegen som jättekliv och ibland är det svårt när man har barn som våra. Det här med lära sig skriva o läsa. Vad har han svårast med? Du vet att det finns ett toppenprogram som heter symwriter. Hela särskolan har köpt in det här i kommunen nu. C. var föregångare o nu är ju alla i skolan med på att de tycker det är ett bra program. Då skriver man med hjälp av bilder. Det är toppen o det borde ni ha till eran pojke. Sen tror jag på att lägga sig i så mkt som möjligt med skolan så du är helt insatt i allting där. Då kan ni ha täta kontakter om hur det går o mål osv o ge förslag på egna delmål att nu vill du att det här ska ni jobba med. Jag förstår ju att skolan är bra som pojken din går i. Men jag tror på att det kan bli bättre. Behöver du stöd runt skolsituationen...peppning o sånt vet du var jag finns.
Kramar