Låg länge även igår utan att somna.

Hade massor med klara texter i skallen.

Texterna är borta idag. Tror jag.

Givetvis är det inte alltid lätt att vara människa.

Jag är en väldigt fysisk människa. När de handlar om de som står mig nära. Med nära menar jag min man och mina barn.

Jag är ingen kramande människa. Ja ni vet:

-Nej men hej kommer du!

Två människor möts och så ger de varann en kram.

Sånt kan inte jag.

Jag vet inte varför.

Som liten sov jag i stort sett aldrig. Jag vet att pappa kunde ligga med mig nära i soffan och klia min rygg för att jag skulle slappna av.

Jag älskade att krypa ner hos mamma och pappa som liten och ligga bakom ryggen på någon av dom och känna deras andetag. Jag har aldrig tyckt om att sova ensam, men jag kramar inte min mamma och pappa idag.

Mamma brukar "knycka" en kram ibland. Sådär i förbifarten. Det är okej. Jag KAN krama någon någon gång ibland men det är inget som jag gör ofta.

Men jag älskar att mysa med mina barn. Jag kramar dom alltid. Utom August. Han kramas inte heller om han inte vill. OM han vill DÅ kramas jag med honom. August har ju sin autism... han kan skylla på den, men jag? Jag har inget att skylla på.

Väldigt få tar heller hänsyn till detta. Många vet ju inte ens om de. De möts väl av en stel Tess...

Vid ett tillfälle som jag minns med värme var när något hade hänt mig. Jag minns inte vad det handlade om men en arbetskamrat sa:

-Jag vill krama om dig, men jag vet ju att du inte tycker om kramar så jag frågar först om jag får...

DÅ kunde jag ge henne en kram och det kändes bra. Det fungerade. För jag KAN kramas och det kan kännas okej, men liksom August måste det ske på MINA vilkor.

Men annars kräver jag en stor portion närhet. MASSOR. Jag tror både min fd man, barnens pappa och min nuvarande make VET att jag vill sitta nära, ligga nära och få massor med kroppskontakt och bekräftelse. Ett litet sött, eller aningens jobbigt plåster.

Jag vet inte varför jag blev såhär. Varför jag har stort behov av närhet men inte kramas med vem som helst och närsomhelst. Jag är en fysiskt icke kramande människa. Kramas gör jag med make och barn.

Jag har en nära kompis. Vi har varit kompisar sen jag var fyra. Jag tror helt ärligt inte jag har kramat henne en enda gång. Hon har heller aldrig försökt. Hon vet nog utan att jag sagt. Vi står varann nära ändå. Vi har gått igenom många svåra saker genom åren, men vi har inte kramats.

Ibland när jag träffat en ny man, kille så har jag redan INNAN berättat att börja inte vår dejt med att ge mig en kram.

-ööööö?

Jag klarar inte sånt. DIREKT. Jag tror EN kille testade direkt... å det var något speciellt. Jag tror han är den enda som det kändes okej med. Jag liksom hörde hemma där på en gång. Annars måste jag få känna in för att komma närmare och smygnade känna att jamen här KAN jag vara just nära.. Han och jag hade en otroligt nära kompisrellation sedan. Hans famn var länge trygghet för mig.

Jag är komplicerad. Jag tror många har svårt att förstå sig på mig. Sån här är jag. Precis så. Varför vet jag inte.

Kommentera här ♥ 6 st