Det som kallas livet.
Datum: 2010-11-16 ♥ Klockan: 09:20:14 ♥ Kategori: August/barnen/Autism
Måsten.
Visst har vi alla måsten. Sådant som ska göras. Saker som fyller sin funktion och sådant man inte kommer undan.
Jag lever ett liv som inte alla andra lever. Alla lever vi vårt eget liv. Dels lever jag med ett barn med funktionshinder som kräver lite mer av mig än andra barn kräver av sina föräldrar. Det är ingenting jag skulle välja bort. ALDRIG. Men det kräver mera, och det tar på krafterna. Det sätter sig i kroppen.
Därför är det så viktigt att också hinna bara vara JAG.
Sådant kan och ÄR stora svårigheter idag i det samhälle där vi lever. Kraven är höga och det är inte så lätt att säga att ja nu får ni barn fixa resten själva.
Men man kan lära... man kan delegera och vi måste inte vara några SUPERMORSOR... för vi kan be om hjälp. Det finns hjälpa att få. Jag tror det är viktigt för alla att vi tar den hjälpen. Inte bara för vår egen skull utan för barnens skull. Inte för att vi vill välja bort. Eller inte vill spendera alla timmar med vårt barn, men om vi aldrig får tanka energi kommer det knappast gynna de barn som vi brinner för.
När jag tog beslutet om att skaffa avlösare som innebär att man får en person som kommer och är tillsammans med ens barn några timmar i veckan utifrån de behov som finns var det inte så mycket för MIN skull som för August skull. Han behöver få chansena tt träna saker utan mig. Växa och våga. Sedan har jag ju två andra barn. Jag kände att jag vill inte isolera både mig och barnen för att jag vill vara en supermänniska som ska fixa allt själv. Jag vill heller inte lägga hundra procent på ETT barn då jag har tre. ALLA tre måste få sin tid med mig. För hur skulle de annars kännas för August syskon? Är vi mindre viktiga? August får all tid och vi ingen? Jag har fått tre fina barn, alla har rätten till min tid. Min skyldighet att se till att de också blir sedda.
Vidare tog jag beslutet att August skulle ha en stödfamilj där han tillbringar en helg var tredje vecka. Inte för MIN skull men för hans och hans två syskon. För familjen.
Ja någon kanske tycker jag är EGO eller en dålig mamma som väljer detta. Men jag gör de inte av egoskäl och jag gör de inte så mycket för min egen skull men varför ska jag bränna ut mig? Vem vinner på de? Om jag isolerar oss från omvärlden och inte hjälper August klara livet så står vi där en dag och har stora problem. Problem som jag tror vi undviker nu. ett barn som inte alls klarar livet utan mig och jag kanske inte alls kan finnas där. Vad händer då? Man måste se lite längre fram med dessa barn. Vi måste rusta dom för framtiden.
Jag gör detta för ALLAS skull och August har växt enormt. Våga..... vi har vunnit så mycket. Det tror jag alla gör. Sluta spela martyr och ska klara allt ensam. Be om hjälp. Våga ta hjälpen och låt någon i din närhet få hjälpa till, på SITT sätt. Utan din övervakan. Våga släppa taget.
Bild: ett liten monster vid namnet August på väg ut för att skrämmas tillsammans med sin avlösare Malou. Saken var att han mest blev rädd själv. Men han lär sig utvidga sina gränser. Han vågar lite mer varje gång. Han får uppleva saker som andra barn med Autism inte får. för att vi många gånger tror att det inte går. Det går. Tro mig.
Kommentera här ♥
13 st
Hej!
Hjälp behöver man ta, har kompisar som har barn med handikapp och de har också tagit hjälp, för deras egen skull och för att de andra barnen ska få lite tid också, det har varit jättebra!
Hoppas du får en fin tisdag, han ser lite skrämmande ut August! =)
Kram, Elenor
Vissa förstår inte ens om de är i samma situation och andra inte heller om de försöker förstå, för de har inte förmågan! Andra förstår fast de aldrig ens kanske träffat någon med barn med speciella behov, för att de har empati, inte är trångsynta och vågar lyssna på andra!
Bra beslut, för alla och framför allt för lill-grabben, han tackar aldrig en mamma som inte orkar sen snarare tvärtom!!
Barn med speciella behov kräver föräldrar med särskild kompetens ;-) och det tycker jag det verkar som du har (av det jag känner dig o det du skriver så rakt i hjärtat i bland).
Stooor kram!
Du har så rätt, Tess. Det är bra, både för Agge, för dig och för er alla. Det gäller inte bara detta, jag tycker det gäller det mesta, man måste försöka se lite mer långsiktigt och inte bara temporärt, vad som känns bäst just nu. Självklart ska man göra det som känns bäst, men det handlar ju som sagt även om att se det på sikt. Vad blir bäst för framtiden? Vad innebär det om vi gör såhär nu? osv. Alla har inte lätt att tänka så långt fram, men alla gör så gott de kan, det är viktigt att komma ihåg.
Det är precis som du säger, ett barn med funktionshinder tar lite mer tid än andra barn och för att du då som mamma ska orka att alltid finnas där och kämpa som du gör, hjälpa ill och stötta, kanske det är nödvändigt att ha en avlösare/stödfamilj. Dels därför, men även, som du säger, för att Oskar och Albin ska få lika mycket tid tillsammans med dig som Agge, det är ju viktigt för dem.
Så det gäller at se allt ur flera aspekter och tänka vad som blir bäst i det långa loppet så att säga. Det tror jag. :)
Vad gör du med allt ditt privata pyssel? Min mor fixade med fotoalbum förut (som är guld idag), men de är ju långtifrån lika avancerade som dina saker. Samlar du alla på någon vägg eller i sovrummet eller dyl?
Har stödfamiljen något med Malou att göra? Jag tycker inte det är egoistiskt. Alla familjer skickar sina barn till mor- och farföräldrar, kusiner, bästa vänner osv. HELA TIDEN. I tid och otid, det är inget fel med det. Om man vill göra det var tredje vecka är det fullkomligt normalt.
hua vilken läskis ,himla modigt gjort av han och du är verkligen en toppmamma glöm aldrig det.
Kram
Aha intim tvätt alltså, hade jag inte en aning om faktiskt får prova;)
Nu finns det magbild på bloggen min;) Var på BM besök idag,alldeles underbart!
Jag tycker du gör rätt val! Du ska göra det som du tycker är bäst för honom.
Sv: Nej, alla som haft en jobbig barndom upplever inte sånt här. Och det finns flera förklaringar till det.
1) Man kanske fått ordning på livet nu och lever hyfsat harmoniskt. Är man i balans så behöver inte barndomens händelser påverka.
2) Det händer saker omkring en, men eftersom man inte har insikt om det här med andra dimensioner så FÖRSTÅR man inte vad som händer.
För egen del blev ljudstörningarna den utlösande faktorn. Efter att inte ha kunnat sova på 2 månader var jag helt utmattad och desperat över att inte få någon hjälp mot oljudet. Jag var helt enkelt labil, mådde inte bra... Då blev jag ett lätt offer. Sådana här energier (spöken etc) drar sig gärna till folk som inte mår så bra.
Dessutom gjorde det lågfrekventa bullret att en sådan här dimensionsport öppnade upp och kunde släppa in allt möjligt konstigt...
Men, som sagt var, mycket handlar också om ens egen MEDVETENHET. Är man bara lite uppmärksam så kan man börja märka att det händer märkliga saker omkring en. Många människor världen över upplever detta, men - det är svårt att bevisa att det man upplever är på riktigt. Jag ska blogga lite mer om detta inom de närmaste dagarna.
Önskar dig och familjen en fin dag!
Kram,
Eva
Du vet att jag skulle göra allt jag kan för August... och lite till! :)
Du är en grym morsa!!!
Frågestund på bloggen.. fråga gärna en eller flera frågor :)
Det du gör, är att ta ansvar för din familj som helhet och som individer. Helt rätt tycker jag! Och bra att du låter andra människor få njuta av din son!
Vilket bra inlägg! Jag tycker inte att det är egoistiskt, tvärtom! Och vi ska klara av att leva ett långt liv och då måste vi faktiskt ha egna stunder då vi bara är vårt eget Jag också.
Jag får då och då dåligt samvete, samtidigt som jag veeeet att det är helt rätt att lämna bort sitt barn ibland och få andas egen luft. Det är viktigt.
Kram!
Helt rätt beslut tycker jag! Du är inte ego för du tänker inte på dig själv utan barnen.
Jag önskar att jag kan låra mig att be om hjälp men det är så svårt. När jag var ensamstående frågade jag aldrig om hjälp, jag skulle klara allt själv för annars var jag en dålig mamma. Vad det har resulterat i är mina ständiga depressioner och att jag ser ner på mig själv med förakt. Men nu har jag skaffat lite hjälp, ska iväg å prata med en kurator imorgon för att se vilken hjälp jag behöver. Och när det gäller barnen har jag min syster som ska börja ha dem en gång i veckan i några timmar. Är rädd för att jag kommer ägna mig å städning under den tiden bara, för det är så jag gör. Jag städar hela tiden för att ha rent och snygg omkring mig istället för att rensa inombords först.
Annars är allt bra med frun :)
kram