Jag lever i en familj som skilljer sig från andras.

Dels är vi en sammansatt familj. Jag har tre grabbar med min fd man. Min man har två barn med sin fd fru. Vi är inte en sk kärnfamilj. Bara detta innebär en hel del som inte alla upplever.

Vidare har vi ett barn med funktionshinder.

Annorlunda. Inte som för andra.

Många tror sig veta hur vi lever eller hur det är. Man tror sig veta hur jobbigt det kan vara. Man känner igen sig i saker som händer oss i sina egna barn.

Jag ser inget konstigt i detta. Givetvis finns likheterna även om våra problem kanske ändå inte ter sig likadant i alla fall full ut.

Men jag har förståelse för detta. För HUR ska andra som inte levt som jag veta hur det är? Givetvis vill de försöka förstå genom att se de likheter de ser. Jag kan ju själv inte föreställa mig hur andra har det med sina svårigheter. Jag förstår inte hur det är att mista sin livskamrat tex eller leva med olika typer av sjukdommar. Jag kan försöka sätta mig in i deras liv och det gör jag genom att hitta likheter hos  mig själv. I saker jag själv upplevt.

Har jag mist en vän eller närstående och vet hur svårt detta kan vara så förstår jag att den som mist sin livskamrat lider. Jag jämför inte utan försöker bara förstå och sätta mig in.

Jag tror väldigt få säger att de vet hur man har det för att såra. Eller för att på något sätt få det att förmildra det vi har eller vara värre. Man försöker bara vara just medmänniska och förstå.

Visst finns det de som är plumpa och gör illa. Men inte den stora massan.

Jag har liksom de flesta råkat ut för människor som vill förminska det jag känner och upplever. Men vi upplever saker olika och måste respektera varann för detta. Givetvis har många det jobbigt med sina barn oavsett om de har ett funktionshinder. Det är ju inte bara vi med funktionshindrade barn som sliter våra hår ibland.

Jag är mamma till tre, de är olika. Två har inga funktionshinder så vitt jag vet. Och ja jag har slitit mitt hår. Jag har gråtit. Jag har haft magont och haft de tufft även med dom i perioder.

Jag levde även länge i något som jag trodde var en helt vanlig sk normal familj. En familj i kaos. OM jag hade sagt att jag kände igen mig i någon med ett funktionshindrat barn DÅ hade jag då varit dum och konstig? Jag kände ju ingen mig för att mitt barn oxå faktiskt VAR funtionshindrat även om vi inte visste de då. Så de som känner igen sig kanske lever precis som jag ovetandes.... så man ska nog inte vara så hård när någon känner igen sig eller bara försöker förstå.



Så öppna era sinnen. Vilka är vi med funktionshindrade barn att tro att vi vet hur andra har det och att inte de går igenom saker som är tuffa de med. Vi har det inte alltid värst, även om vårt liv i regel innebär så mycket mera jobb.

Nu ska jag packa klart för morgondagens skola för August med scheman och sånt som hans liv bygger mycket på. Idag fick jag också en glad liten nyhet:

AUGUST KAN SIMMA!!!

Tack MAMMA Malou för infon... helt underbart lycklig.

Kommentera här ♥ 9 st