Hemma...

Jag orkar inte alls det jag skulle behöva. Jag orkar inte alls det jag vill. Men att få andra att förstå är värre. Att rycka upp sig eller att tro att man kan och klarar allt är ganska typiskt.

Att tro att det man ser på ytan är just allt.

Jag ser inte sjuk ut. Inte alls. Men tyvärr mår jag sämre än de flesta märker av.

Vidare så har jag det tufft med känslan av att vara totalt betydelselös. Få vet ens om att jag är hemma. Få bryr sig överhuvudtaget att ens höra av sig.

Ja jag vet, jag gnäller och borde höra av mig själv. Men varför alltid jag? Jo jag antar att de inte är några vänner, men då har jag ju nästan ingen alls. Som jag sagt tidigare duger man när jag fyller ett syfte. När syftet är avklarat blir man snart förvissad ut i periferien.

Jag hatar tomhetskänslan. Känslan som kryper förbi.... som tar plats inom mig. Samtidigt som min energi kryper i mig. En ballans som inte stämmer alls. Ena stunden full av energi som man inte kan göra något med. Oron i kroppen som vrider sig runt.

Jag har lättare att få saker gjorda om jag har någon hos mig. Ensamhet. Tomhet. Jag behöver fyllas.

Älskade. Njuta. Vara nöjd.

Aldrig nöjd. Alltid en hopplöshet.

Mycket är ändå på gång. Jag hoppas att jag ska finna en sort frid och en ro.

Kommentera här ♥ 6 st