Fast att jag bestämmer mig för att inte låta mig påverkas.

Att jag gång på gång beslutat mig för att inte bry mig.

Hur mycket jag än försöker stänga av så kan ja säga att jag inte klarar av det fullt ut.

När magen spårar ur och jag får nässelutslag på kroppen för att min inre stress knäpps på av sig själv. Per automatik.

Det enda jag i nuläget känner är att någon måste vara nöjd.

Jag knäcktes återigen. Jag synade mig själv i sömmarna och insåg att jag är patetisk och ynklig. Fel på alla sätt.

Som vanligt kan jag inte stå på mig.

Jag kan inte tänka att det inte spelar någon roll. Att jag inte påverkas. Att jag är jag och att jag duger. Att sånt här inte är något att bry sig om.

För visst gör man det någonstanns. Tydligen eftersom min kropp reagerar. Där inne slog det rot.

Värken sitter i hela kroppen. Jag är dålig. Igen.

Tack. Fan att svagheten ska få mig på fall. Att denna förbannade svaghet har tagit kol på mig.

Igen. Grattis.

Gråten och ångesten är nära. Men fan ta dig. Du ska inte ta över mitt liv. Så bort med dig. Ut ur mitt liv. Ut ur mitt hus. UT.

Du är inte välkommen här. Jag vill inte ha din åsikt. Jag vill inte se dig i ögonen mera. Ingen ska trampa på mig.

Kommentera här ♥ 0 st