Me... jag själv å så jag.
Datum: 2011-08-15 ♥ Klockan: 08:51:41 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Tänk vilken utveckling man haft. Som människa.
Många saker handlar ju om mognad men även om att lära känna sig själv. Att hitta verktygen som gör att man kan hantera saker. Att komma vidare. Inte fastna i saker som inte gör en gott.
Dåligt mående kan jag mycket om. Av egna erfarenheter.
Bild: En mini pelargon med söta stjärnblad.
Jag har dock lärt mig att ingen anna än jag kan göra något åt det. Jag kan ta hjälp från andra runt om men själva jobbet måste jag stå för.
Jag har slitit hårt i många år. Jag har verkligen jobbat och jag har nått ganska långt med mig själv. Samtidigt finns mycket kvar som jag inte har kunnat göra något åt. Det är liksom jag. Men vissa saker har jag fått mera hjälp med. för att komma i ballans.
Jag har slutat att skämmas över att jag är som jag är. Att jag mår som jag gör och att det är såhär jag är. Jag har slutat upp att hyckla om mig själv. Jag vågar säga att det är en dålig dag. Men ajg har även lärt mig att försöka se saker på ett annat sätt. Att alltid försöka se det positiva i allt. Även om det är en tung erfarenhet så kommer alltid något gott ut ur det. Alltid. 
Bild: Sönerna fiskar. Oskar å Albin. Fridfullt. Njutningsfullt å avkoppling.
Livet lär oss. Bara vi tar detta till vara.
Det låter så förbannat enkelt. Som om ja gär så förbannat bra på detta. Men så är det inte. Jag har som man säger gått den hårda skolan. Från avgrund till solsken och tillbaka igen så många gånger. Inget av det jag lärt mig har kommit ut enkelt. Jag har fått jobba. Jag har fått tänka om. Jag har fått slå mig blodig. Vissa dagar fungerar det inte alls.
Men att omge sig med positiva tankar. Att fundera över vad som är viktigt. Att fundera ut var man kan fylla på med positiv energi är så viktigt.
Bild: Sockerkasbotten med skogshallon och grädde. Smakar gott. En fröjd för så mycket mer än mage och öga.
Jag har fått ta bort sk vänner. Jag har till och med tagit bort vänner. Jag har fått gjort omvärderingar. Jag har fått lagt mig platt och gett mig fast jag inte velat ibland. Jag har tagit tag i saker på alla plan. Tagit och bråkat till mig den hjälp som finns.
Jag är kanske inte någon supermänniska. Så varför ska jag itne kunna ta hjälpen som finns? Varför vara martyr? Varför måste man klara allt ensam? Eller varför gör vi saker vi inte fixar bara för att sedan få straffet från kropp och själ eller bara för att kunna säga att nu gjorde ja detta själv bara för att du inte gör de på mitt sätt eller för att vara just martyren å säga att ja nu klippte jag gräset och se nu hur de blev...
Bild: en underbar bild som jag antar Alex tagit på Malou och August vid sjön. Fiskar... Kika in till Malou: http://mallamousan.blogg.se/index.html
Ja ibland måste man. Ibland finns inte hjälpen. Men ofta så gör den de. I de flesta fall.
Å det mesta kan man göra något åt. Andra saker får man bara lugnt acceptera och förlika sig med. För sådant är livet.
Kommentera här ♥
5 st
Du beskriver det onda precis som det är!
Livet ger ju lärdom och hur tråkigt det än är, så är det i efterhand skönt att dom sk vännerna gick att sudda ut. Energi slukade gör inte någon människa väl.
Men hur ska man veta det från början!?
Att behöva medicinera är aldrig kul, dock kan det ibland vara nödvändigt.
Numera, långt efter ett dåligt mående med medicinering, så har jag lärt mig; jag vet när det är dags att dra i nödbromsen och lugna ner mig. Ibland är gränsen hårfin, på toppen att falla ner, men än så länge fungerar allt bra.
Nu önskar jag dig en fin start på en ny vecka!
Ha det gott.
Alex tog en hel del bilder. Finns fler, men han inte lägga upp för vi skulle till badhuset! :)
Ska se om jag kan spara över de på ett usb till dig. Synd att man inte är ännu bättre på att ta mer bilder! Himla roligt! :)
Hihi! Det är ingen fara ;) Man kan inte hinna med jämt här i bloggvärdlen om allt och alla.. hihi.
Kram
Ja självklart hamnade de på väggen, de är jättefina ju :-)
Jadu, detta är inga lätta grejer. Men du har så rätt. Jag håller ju på att digitalisera gamla band jag har spelat in. Började när jag var 13,5 år och håller på än idag. Då var det mest när jag lekte med lego, nu är det mer ljuddagbok. I vilket fall har jag hunnit tills det att jag var 14 nu. Oj, oj, oj säger jag bara. Vad jag har utcecklats som person sedan dess. Det är i och för sig ganska naturligt, men ändå. Vilka uttalanden och syner jag hade på saker och ting på den tiden. Jag fattar det knappt själv. Att blinda personer t.ex. var sådana som går omkring med vit käpp och inte vet någonting, inte vet alls var de ska eller något, bara det skrämmer mig nästan. Det var tydligen någon som hade sagt att jag var blind då, men det ville jag ju så klart inte förlika mig med. Det var jag ju inte...
Att det bara är man själv som kan förändra sitt liv har jag försökt få A att förstå hur många gånger som helst, ibland med hjälp av andra, men i grunden är det man själv som styr sitt liv. Tyvärr går det inte att säga sådana saker till henne, då mår hon bara ännu sämre. Enligt henne flyter hon bara med, men det är så hennes liv är just nu, hon kan inte göra något åt det. Så sa hon när jag frågade henne tidigare i somras om hon verkligen vill leva som hon gör nu, om hon träffar de människor hon vill träffa, gör de saker hon vill göra, jobbar med det hon vill jobba med. Det gör hon inte, inget av det, det vet jag, men hon kan/orkar inte göra något åt det. Det är så det är just nu, och då är det så liksom. Det blir för mycket allting...
SV: Tack Tess, det värmer! :)
Haha, egentligen har du en poäng där! Vad är egentligen rätt? Om du har blont hår t.ex. Alla säger att du har blont hår, men i mitt huvud har du mörkbrunt hår. Varför är inte det rätt? I sinnevärlden, den värld vi lever i, ser majoriteten att du har blont hår. Då har du det. Men egentligen, den bilden kanske bara existerar i deras huvuden. Du har tagit en flaska med blond hårfärg och färgat, men den flaskan kanske bara är blond i ditt huvud. Den bild jag har är inte blond, men den kan lika gärna vara rätt för det. Jag vet, jag skulle aldrig få rätt om man diskuterar realistiskt, men filosofi är inte realistiskt... :)
För mig är det ju helt naturligt. Det är självklart att jag inte bara ska sitta hemma, inte göra någonting. Jag vill ut och se världen, precis som alla andra. Att skotta snö och åka skidor är naturligt för mig. Det är sådant man själv inte tänker på som svårt, för man upplever det inte som svårt, men som en seende blir så glad och imponerad av att se. Sådant är kul tycker jag! :)
Om man säger såhär, när jag såg som bäst såg jag nästan översta raden på en syntavla. Jag kunde läsa böcker med förstoring, jag cyklade och sprang. Jag kunde inte se folks ögonfärg, men jag såg hur de var klädda, frisyrer, någorlunda ansiktsdrag osv.
Hur är det för dig utan glasögon?
Hoppas gårdagen blev bra och att dagen också blir fin! Jag ska iväg och träna sen senare idag. Annars blur det nog ganska lugnt.