Tankar

Datum: 2011-07-18 Klockan: 18:17:11 Kategori: Kropp å själ/ADHD

Ja kan inte hjälpa, men jag är nog en tänkare.

Jag analyserar å funderar.

Just nu har jag tänkt en hel del på den här med vänner igen.

Kan säga att min vänkrets är liten. Å det måste inte vara så att många vänner är bättre än få. Men de få jag har.... jaaa. Jag vet inte.

Ja tycker man ses å hörs allt mer sällan. De som verkligen bor längre bort har man mer kontakt med än de som bor nära.

Jag känner inte att jag är delaktig längre. Kanske beror de på mig själv.

När jag nu blev bjuden på en lite större fest valde jag att stanna hemma. Varför ska ja gå? Jag vet redan att jag står där ensam. Utanför. Ingen tar kontakt och varför ska jag alltid vara den som gör de? För mig har de börjat kännas som att jag tränger mig på. Som att jag tvingar fram de där mötena eller samtalen. De andra väljer ju inte att komma fram och hejja eller prata så då drar jag slutsatsen att man inte vill.

Ja det är min tanke. Den kan vara fel men när detta alltid upprepar sig ja då förstår man till slut att något måste det ju bero på.

Det är nog inte alla andra det är fel på. Jag passar helt enkelt inte in. Folk vill inte umgås med mig. Jag har börjat acceptera detta.

Jag har varit hemma nästan sex veckor nu i sommar. Jag kan på ena handen räkna upp vilka som hört av sig. Varit här och hälsat på. Som jag hälsat på. Det är inte dom man borde ha förväntat sig. Det är de som man inte har trott som funnits där. Jag är så innerligt tacksam för dom. Men givetvis blir man ledsen och besviken på de där man ändå trodde på. De där som man känt länge och som man trodde ville. De som inte har tid för mig men som verkar göra saker med så många andra. Jag fick inte plats. Jag blev över.

Man ser på Facebook vad "vännerna" gör. Ja att de till och med inte vet va de ska hitta på. Någon gång har jag skrivit att jag gärna hittar på något. Ingen svarar. Man ger upp. Förstår. Tror man förstår.

Jag är en flexibel människa som gärna kastar om mina planer och hänger på. Visst vi har ett barn med funktionshinder men jag tror inte detta beror på honom. Jag har för de mesta inte så mycket att göra.

Det handlar om mig.

De känns.

Ja är ändå så enormt glad för er som jag haft kontakt med denna sommar. Ni som förgylt mina dagar. Som kanske till och med sett att jag mått bra.

TACK för att ni finns. Att just ni står ut med mig.




Imorgon börjar jag jobba igen. Nu börjar ett nytt år med arbete till nästa semester. Jag har haft en toppenledighet. Fast jag stunder känt mig ensam. Jag är glad att jag har mina barn. Mina djur. Vår snickare... ler.


Kommentera här 11 st

Kommentarer
Mib

Åh Tess vad det gör ont i mig när jag läser det där. Jag känner igen det lite faktiskt. Har också känt så där ibland under årens lopp. Sen har jag ju även perioder då jag är på topp, men just när man känner så som du gör nu så gör det så förbaskat ont. Jag har mest haft den där känslan när det gäller släkten. Visst är det egentligen absurt... Jag älskar mina systrar och min mamma men ändå är det de som är längst bort från mig och min känslovärld på nåt sätt. På deras kalas är det alltid jag som känner precis så som du beskriver, utanför och annorlunda. Som bara står där bredvid liksom och är fel.

Men fasiken också, jag hade så gärna träffat dig nu under sommaren. Min semester är rätt full av "plikter". Hoppas det blir lite lugnare nu när den snart är slut.... Så har jag alltid haft det. Underbart när vardagen tar vid och ledighet slut! Men nån helg med våran fikakorg därute som vi har pratat om vore ju nåt. Det gäller bara att bestämma när.

Stor jättekram från Mib!

2011-07-18 @ 18:46:32
Länk: http://mibfilosoferar.blogspot.com
Barnens Hjältar

Ja, maken och äldste sonen är allergiska mot pälsdjur.

2011-07-18 @ 18:51:27
Länk: http://barnenshjaltar.blogg.se/
Mib

Men Tess, Tess, Tess <3 Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva. Kramar om dig.



2011-07-18 @ 20:31:21
Länk: http://mibfilosoferar.blogspot.com
Jessica - En flicka som är stark

Kära du vad ont det här gjorde. Det är så hemskt och tråkigt att inse att folk slutar höra av sig.. känner igen det där för väl. Det gör ju extra ont när man vet att de har tid, eller om flera gemensamma vänner umgås men aldrig är det någon som frågar än..



Tänker på dig, stor kram! <3



Du kanske inte orkar svara nu, men jag är väldigt nyfiken på hur undersökningen gick idag? Har tänkt på er!

2011-07-18 @ 22:05:19
Länk: http://jessi91.spotlife.se
Tess

Vad tråkigt att känna så! Min vänkrets har också minskat med åren. Med en del vänner kändes det som att det bara var jag som håll kontakten och att de bara hörde av sig om de behövde hjälp med nåt. Sådana vänner behöver man egentligen inte, men det känns trist.

2011-07-18 @ 23:58:02
Länk: http://highlandertess.blogg.se/
EKO Lisa

Jag är med på hur jag känner... kanske söker du dig till fel slags människor då? För jag tycker du verkar vara helskön så du borde rimligtvis ha massa inbjudningar till olika saker<3

2011-07-19 @ 01:34:09
Länk: http://itisart.blogg.se/lisa
Susanne

Förstår hur du känner jag har känt likadant emellanåt det är jätte jobbig. Men som du skrev tur man har sin man och sina barn dom kan göra livet glatt. Jag tänker på dig kära vän. Kramar i mängder.

2011-07-19 @ 07:56:42
Länk: http://vejers.blogg.se/
linda

Hej

Jag skulle jättegärna träffa dig..men sist vi hördes mådde du inget bra,och skulle höra av dig när du kände dig bättre...och jag väntar fortfarande på att det ögonblicket ska komma!

Jag finns här om du vill...

Annelie L

Skickar över en kram, men det är säkert inte dig det är fel på, det tror jag absolut inte. Men din känsla är ju din, och den är ju riktig.

Jag vet när min dotter mådde som sämst, då tyckte hon också att hon alltid var utanför och ingen ville umgås med henne. Hon var så inställd på det så hela hennes kroppspråk signalerade, eller rättare skrek ut -Kom inte hit, kom inte hit, jag vill vara ifred.

Även om om inte var medveten om det själv, så var det det som kroppen sa.

Kanske människorna runt omkring dig "läser" dig fel, sen blir det massor av missförstånd och tråkigheter..

Massor av kramar Tess, hoppas du snart mår bättre!!

Kram

2011-07-19 @ 14:43:36
Länk: http://zikoria.blogspot.com
Maria

Åh jag känner så väl igen mej i det där. Jag har insett att det är så och vänjer mej vid det, försöker hitta andra sätt att trivas socialt, som passar båda parter. Då blir kanske umgänget inte så stort, men man värdesätter desto mer det man har. Det skall ju vara både ett givande och tagande som fungerar "obemärkt" om du förstår.

Många gånger i mitt fall så blev givandet så stort att man blev alldeles uttömd, sen står man där ensam. Så jag slutade att ge och backade i stället, då såg man vilka som kom efter, inte så många, men några och de är jag tacksamma över.



Önskade att vi bodde närmare, vi är i mångt och mycket ganska lika, tänker och känner ganska lika. Det hade blivit trevliga fikastunder =)



kram till dej

2011-07-20 @ 16:14:26
Länk: http://fortsatter.bloggagratis.se/
Johan

Jag känner igen det där med att ingen kommer fram och börjar prata på större tillställningar och så. Har tänkt på det en del. Det kan vara så att folk känner sig osäkra på mig. Sannolikt p.g.a. mitt funktionshinder gissar jag då, men det skulle kunna vara samma sak med dig. Att folk känner sig osäkra på dig av någon anledning...



Känner också igen det där med att "folk" verkar ha tid att träffa andra, fika, prata lite etc. men inte med mig. Tänker främst på A. Hon jobbar galet mycket, men verkar ändå kunna klämma in en fika här och en fin kväll vid havet där. Men när jag var nere i Göteborgstrakten i drygt 1,5 veckor kunde vi inte få ihop något. Känns som hon har tid att träffa andra, men inte mig. Jag prioriteras bort. Kanske av förståeliga skäl, men ja... Det känns i hjärtat, för jag vill ju så gärna. Bara träffas, få krama om, vara nära, om så bara över en fika. Men icke. Jag kan inte göra något åt det, det får bli när det blir...



SV: Jag tycker vi får ta och fixa något snart så att vi kan träffas! :)



SV: Då får du ta och åka till Smögen! det är jättefint där! :)



Ja, vi hade det riktigt bra! Nu är jag i stugan, helt otroligt så fint och avslappnande drt är att vara här. Lyssna på tystnaden, plocka litervis med körsbär, umgås med släkten och bara ta det lugnt. Underbart! :)



Hm nja, jag vet inte jag...

Jag håller mig nog till kissarna jag :)

Hur går det föresten med dem och mössen? Har det varit några problem, eller håller de sig på sin kant?

2011-07-20 @ 17:34:58
Länk: http://schumacher4ever.blogg.se/
Namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: