Känslan av att inte duga och att de just jag säger eller kan ignoreras.

Att man kan bemöta andra så, att man kan se ner på andra när man låtsas vara en sådan som alltid bryr sig om andra. Men egentligen bryr man sig bara om de man själv brinner för.

Som alla men jag hoppas att jag aldrig är eller blir sådär. Nedlåtande. Samt att jag alltid kan stå över och bete mig vuxet. Ingen vinner på det. Ingen.

Men vill man vara ensam så blir de ju så. Jag är ganska ensam men jag försöker vara social och jag försöker hålla mig till sanning och ge det just jag kan.

Att försöka smickra och ställa mig in har aldrig varit min sak, men jag ser vad andra går för.

Jag blir så arg när jag ser att saker inte alls går ihop, att saker man säger måste vara lögner då de stämmer illa med verkligheten.

Sånt här sätter sig. Det tar. Osammanhängande text som ingen begriper känner ja. LER.

Ja hoppas jag ska orka rida ut denna storm för stormen kommer.

Jag tror min magkänsla är rejält sann.

Kommentera här ♥ 1 st