Var ett tag sedan jag skrev om August.

Imorgon är det dax för utvecklingssamtal. Givetvis så finns oron.

Jag vet för lite om Karlstadsmodellen och måste ta reda på mera. Jag känner att sättet de nu läser på gör att han stärks i den dåliga självkänsla han har.



Nu är det heller inte helt självklart att August får börja i en ny specialgrupp i höst. Han går redan i en specialgrupp men det kommer ju bildas en ny. En grupp för de barn som skrivs ut ur särskolan men som behöver en speciell studieform. Givetvis måste man ge de barn som inte har en plats plats först och jag vet att det är akut för många.

För mig känns det också akut. Jag tänker på mitt barn främst. MEN han har bra hjälp idag men vi hittar ju inte riktigt knappen som gör att de liksom fungerar. Men man tar hjälp från särskolan. Vi gör allt som står i vår makt. Jag känner att vi har bra stöd från skolan men oron finns. Vad händer om man aldrig når skolans mål? Hur misslyckad ska man inte känna sig? Om man inte kan fortsätta och få den utbildning man behöver för att få ett jobb? Vad händer med alla dessa barn som inte kan få mer än en anpassad skolgång men inte kommer nå målen för vidare studier men som inte kan få en egen skolplan som i särskolan för att de inte har en utvecklingstörning?

Mitt barn är ju en av dessa som pga sin Autism inte når fram. Ännu. som tur är blir han BARA nio. Vi har tid kvar. Men oron finns. Alltid. Alltid denna oro.

Just nu lägger jag tiden på förberedelse inför resan till Rhodos. Flyget, allt sådant men givetvis finns det en klump i magen när man inte känner att man har kontroll.

Man vill att sitt barn ska lyckas. Växa. Han är så duktig i så många sammanhang.

Kommentera här ♥ 5 st