Jag fick ett barn som inte var som andra barn.

Efter två barn var vi säkra på att vi inte skulle ha flera barn. Två var lagom. Vi var liksom nöjda där och då.

När Albin så var tre år så kände vi ändå att vi inte alls riktigt var klara med det där med barn. Längtan efter ytterligare ett barn blev stort.

Så blev vi gravida.

En fjärde gång för mig faktiskt. En ny graviditet som inte var enkel någonstanns. Jag har inte mått bra någon graviditet men nu var det rejält jobbigt.



Jag hade så många problem med kroppen så jag trodde nog aldrig att det skulle gå vägen överhuvudtaget. Min kropp är inte alls gjord för att bära barn. Min bäckenbotten är så dålig så jag fick stora bekymmer. Barnet låg så långt ner så det är fantastiskt att han inte ploppade ut. Skrattar.

Ingen skulle tro mig om jag berättade detaljer och av hänsyn till både mig själv och andra så låter jag bli.

Just där kunde jag fråga mig själv varför just jag? Varför skulle det bli så tungt att bära ett efterlängtat barn? Varför hade jag utsatt mig för detta när de redan började bli ganska katastrofalt redan med barn nummer två vad gäller min kropp?



Ingen sa att det inte skulle gå DÅ och saken är den att det som drabbade min kropp skulle givetvis återhämta sig eftersom jag bara var 24 år. Det som hände var så enormt ovanligt i min ålder så ingen trodde att det skulle bli som det senare blev.Så blev det dock inte. Min kropp återhämtade sig inte och fortsatte att ta stryk.

Mot slutet av min graviditet var jag så psyksikt och fysiskt trött att jag inte orkade föda.

August kom till världen med kejsarsnitt.

En stor besvikelse för mig. Att föda barn har inte varit ett problem för mig innan. Jag ville ta emot honom liksom de andra. Få ta tag i den lilla kroppen och lägga den på mig mage. Detta var en enorm sorg. Som ett misslyckande.

Den här gången gick det inte.



Jag vaknade efter narkosen och kände bara en enorm smärta. Jag visste inte vad som hänt alls. Där och då hade man nog kunnat sagt jag varit med om en enorm olycka. Jag var helt borta. Men när jag bara vaknade till så kom instinkten. Jag skulle ha mitt barn hos mig. NU.

Så vi knöt kontakt knappt en timme efter förlossningen. Långt innan det egentligen brukade vara. Han ammades så kort efter snittet att det är omnämt i mina journaler.

August var ett sk snällt barn.

Han sov mycket. Nästan hela tiden. Jag har sagt att han sov bort sina första år. På dagis sa man samma sak. Han sov. Enkelt och lätt barn.

Redan tidigt var han ju sen. Han sov ju. Sen. Jag fick kommentarer att August var annorlunda. Inte som andra barn. Han grät ofta. Han var inget lätt barn att ha med sig bort. Ut på saker. Men jag förståd inte då varför.

Jag valde att inte jämföra barnen för man ska inte jämföra barn. Men visst såg jag skillnaderna. Givetvis. Jag frågade och undrade.

Han undersöktes många gånger. Men man hittade inget fel. Han var bara sen. Några ansåg i min närhet att jag inte tog ansvar. Att jag inte tog reda på. Att jag ville inte se. Jag såg. Men jag visste inte vad jag såg. Ingen annan expert såg något heller. Hur skulle jag övertyga en läkare om att det var fel. När jag inte visste vad som var fel.

Så det var när August var sex år som vi fick en diagnos.

Visst har det varit tungt. Jag fick ett barn som var annorlunda. Ett barn som behöver enormt mycket mera än våra andra barn. Ett barn som hade det så jobbigt när han var mindre och som gjorde att vi föräldrar slet vårt hår. Som kämpade så vi var helt slut.



Ingen önskar ett sådant liv. Ingen önskar sina barn svårigheter. Ingen vill ha det vi har. Ingen vill ha barn som har funktionhinder eller andra handikapp.

MEN, för här kommer det. Jag har aldrig ångrat eller tänkt varför skaffade vi vårt sista barn. Varför var vi inte nöjda som det var? Jag har aldrig kännt att jag inte älskar mitt barn. Jag har frågat mig varför det blev såhär? Varför han skulle behöva få sina diagnoser och svårigheter. Givetvis har jag frågat mig varför? Men inte ångrat att vi skaffade barn.

Jag hade aldrig varit den jag är idag utan honom. Vi hade aldrig fått allt vi fått genom August.

Jag skulle aldrig vilja byta detta. Även om jag vissa dagar är totalt slut. Även om livet varit enklare utan funktionshinder.



Men vi hade aldrig haft just August utan detta. August ÄR August och det finns inget hos honom som gör att man inte kan älska honom innerligt. Han har tillfört oss så mycket. Vi har lärt oss enormt. Det jag lärt mig har jag nytta av i livet. Överallt.

Så hur tungt det än kan vara i perioder och att livet är inrutat och komplicerat och isolerande somliga dagar så är detta vårt liv. Vårt barn.

Utan August hade vi varit fattiga. Inte så rika på liv som vi är.

Ingen önskar sina barn detta. Inte ens jag. Men jag önskar inte bort mitt barn pga hans svårigheter.

Kommentera här ♥ 8 st