En kropp.
En själ.
Jag.

Kroppen tycks ha förlorat innehåll. Mig. Var tog jag vägen? Hon som var jag. Jag som ville. Orkade. Kunde. Visste. Hon som var stark och som vågade. Hon som hade några nära. De som kände henne. Då när hon fick delta. På riktigt. Men det är länge sedan. Då jag var en i ett gäng. Eller i alla fall i utkanten av.

Jag är den som ingen orkar med. Hon som blir för intensiv. Hon som blir över. Glöms bort. Jag är den som ingen behöver. Eller behöver när ingen annan finns. Ingen annan ställer upp. Henne man inte hinner med eller hör av sig till. Den som inte är delaktig eller med.

Jag har gett upp. Jag har slutat försöka. Jag är tom. Utan innehåll. Varför kämpa.

Jag är ensam. Utan. Inte vi inte två. Saknar. Behöver men slutat önska. Accepterat. Slutat kräva. Det är endast jag som kan förändra. Men jag har försökt och snart finns inget kvar och jag är ingen del av något ändå.

Jag är en kropp. Ett skal. Det töms. Ihåligt. Det mesta rinner ut. Kraft och vilja. Önskan. Känslor. Kärlek.

När energin finns gör jag det som förväntas. Det jag klarar. Sällan något jag brinner för. Även om jag kan blir det inte av. Jag gör det man måste för att livet ska rulla. Det mesta av det i alla fall.

Fast att jag berättar så verkar få höra. Lyssna. Frågar men så kommer frågan igen. Trots mitt svar. Man ser inte heller. Man vill inte se eller bryr sig inte. Man kan även få glada och positiva kommentarer fast man sagt att det man ser eller jag sagt inte var önskat eller ens normalt.

Jag svarar. Ärligt. Säger som det är. Ändå får jag samma frågor. Eller något förvånat svar fast jag berättat. Som om man inte hört. Lyssnat. Förvånas. Men börjar bli van. Börjat skala bort. Säga allt är bra men meningslöst. Varför säga en sanning ingen ville höra.

Känslor dör. Ja till slut tycker även jag att det är okej med ensamhet. Inte för att jag vill. Men jag slipper bli besviken. Förväntar jag mig inget saknar jag det inte. Det man inte har eller kan få som gemenskap eller närhet tillhörighet kamratskap ja det lär man sig. Tids nog. Jag har lärt mig. Det trodde jag inte. Jag välkomnar ensamheten. Där är jag jag. Fast inte hon. Inte hon jag var.

Men jag gläds åt det som blir. Det som händer. Suger i mig. Är lycklig. Men blir då för mycket för att jag så sällan deltar. Är någon.

Hon ville ju vara med. Tillhöra. Vara nära. Delta. Finnas. Höras. Dela. Vara behövd. Någon man saknade.

Men jag misslyckas. Gör helt enkelt fel.

Jag har en kropp. Men den börjar läcka. Den tar stryk. Den mår dåligt. Fungerar inte. Bara på autopilot. Jag har investerat i en sådan. Fungerar. Nästan alltid. När jag måste.

Instängd. Bokstavligt. Dörren stängdes. Ingen frågar. Vill du? Bara stängs. Ensam. Utanför men här inne. Tillsammans men för mig själv. Jag har inte valt. Ni valde. Jag bjuds inte in.

Krymper. Blir inget. Osynlig. Minskar. Försvinner. Märks det?

Kommentera här ♥ 6 st