August har ju inte så lätt med kompisar.
Senaste dagarna har jag återigen börjat fundera vad integreringen skapar just nu. Han är med hemklassen på idrotten samt på slöjden. Mycket av de andra har jag faktiskt satt stopp för.
Slöjden fungerar jättebra. August växer. Lyckas. På syslöjden behövde han på slutet inte ha med någon stödperson. Idrotten i sig fungerar nog. Men sedan kommer vi till omklädningsrummet. Ingen har ju undgått att han inte är med i klassen hela tiden. Klart barnen vet att han går i en specialklass. Att de sedan förstår vad detta innebär är ju en annan sak. I slöjden är man inte hela klassen så jag har förstått att det som händer på idrotten inte händer här eftersom vissa barn inte är med i samma grupp. Idrottsläraren är kanon, han ser alla och anpassar så alla kan vara med efter sina behov.
August har nog aldrig sagt att han inte vill vara med, men är ofta ledsen efter dessa idrottslektioner. Ofta får han höra att han är utvecklingstörd eller har gjort något konstigt som han inte har. Nu var det att han hade tjejparfym med sig. Han har en RIKTIG deo, för man. Ingen färg på som kan missförstås. De här barnen kan till och med läsa, det står MAN på. Han kommer ledsen hem och frågar om han har en tjejparfym. Jag visar hur man ser att den är för killar. Frågar om det framkom på vilket vis den var för tjejer. Han visste inte. Givetvis kanske man är avundsjuk, kanske hade han något de ville ha själva. Men barn idag är så förbannat elaka, och helt ärligt undrar jag var de får allt ifrån.
Har de hemma frågat varför August inte går i klassen hela tiden? Vad får de för svar? Eftersom föräldrarna säkerligen inte vet så svarar de kanske att han är säkert utvecklingstörd som någon form av samlingsnamn för allt som gör att man inte är på plats i klassen. Så nej jag förstår att barnen i sig inte kommit på allt själva. De är liksom inte rimligt.
August som då kommer hem och frågar om han är utvecklingstörd OCKSÅ har ju svarat att nej de är han ju inte han har ADHD och Autism. Men genast fått veta att de har han inte alls utan de är utvecklingstörd han är. Svaret av mig blir ju att nej du är inte utvecklingsstörd. Du får berätta det, så de vet. Men oavsett vad han försöker säga till dom så vet de ju bättre.
Jag blir skitarg. Funderingar på att ta och ställa mig utanför omklädningsrummet och ta den som i regel ligger bakom de mesta av detta och fråga om han vet vad de olika sakerna står för och innebär som han kastar ur sig. Varför man håller på så som han gör? Om de är bättre att vara den som trycker ner alla andra än själv råka bli den som de andra kan hitta fel på? För ja jag ser ju vad han skulle kunna bli retad för också. Men ger det en ursäkt att vara elak mot andra? Var lär de sig detta? Ska jag säga till mitt barn att om han säger så till dig kan du säga att han måste ha större problem än dig, du vet ju hur du fungerar och vad det innebär men du kan inte ha alla knivar i lådan som ger mig en ny diagnos du inget vet något om. Nej så säger inte jag. Jag säger att försöka att inte bry dig om, han är säkert avundsjuk på något som du har. Han kanske vill vara som du, som får vara i en annan klass ibland. Jag förklarar att alla är olika. Hittar på massa bra saker det kan bero på så att MITT barn som blir utsatt ska förstå ungen som är elak. Så MITT barn ska förstå den elaka ungen fast de är det barnet som borde lära sig förstå.
Så ska man återigen maila lärare och rektor. Är de återigen dax att ringa runt och lägga energi på människors okunskap. Ska jag kräva ett föräldramöte och prata med föräldrarna och uppmärksamma dom på att man undrar varför barn i klassen säger som de gör, för att inte peka ut någon? Men givetvis kommer inte de föräldrar man behöver prata med komma eller så kommer de ändå ha sin bild klar för sig. Ska jag knalla ner till klassen och prata. Eller förvärrar jag mitt barns situation då? Verkligen berättar att han är annorlunda. Eller är de bättre att de förstår? Eller ringa föräldrarna till barnen de gäller. Ska JAG behöva lägga ner mer energi på detta? Är de mitt ansvar att lösa detta? Ska jag behöva lägga tid på sånt för att andra inte lärt sina barn hur man beter sig? Mina barn har också gjort fel, varit dumma men de har fasen fått gjort rätt för sig. De har fått ta konsekvenserna. De har fått ställa till rätta. De har fått klart för sig att de straffar sig att göra sånt och de har lärt sig.
För några dagar sedan hade August i alla fall bytt telefonnummer med en flicka på fritids. De ville leka hemma. Tyvärr är de ju klokt att planera in den där leken i våra pressade liv. Men så idag ville han ringa. Frågade om han visste vad man säger när man ringer.
-Hej det är August. Ska vi leka?
Om någon annan svarar? Hur säger man då?
-Hej det är August, är ........ hemma?
Väl inövat skulle numren in på telefon. Spänd förväntan. Så kopplades telefonen vidare och hamnade i en telefonkö och jag fick förklara att man nog kopplat med en telefon från någon verksamhet familjen har. Vänta och se och vad man svarar.
Detta blev konstigt. Någon säger, det är fortfarande kö, vad god vänta. Så brukar det ju inte vara när August ringer någon. Han blir osäker.
-Jag vågar inte mamma. Jag kan inte.
Klart du kan. Peppar. Fråga som vi kom överrens.
Så svarar någon.
-Hej det är August.
Den som svarar säger direkt att du vill kanske prata med .......
August svarar ja och så kommer kompisen.
Den här gången, tyvärr var hon inte hemma. Men hon vill leka. Så om det inte blir för sent så ringer hon när hon är hemma.
Att se lyckan. Att kunna ringa och fixa det. Sedan att någon faktiskt VILL leka. Att man kanske håller på att få en kompis.
Det värmer i mammahjärtat. Alla vill ju att barnen ska få vara med. Allt för många föräldrar idag hjälper barnen att begränsa. Man får inte leka med den eller den för det barnet verkar inte vara som alla andra. Eller du får bara leka med ett barn i taget. Ska ni leka får ni inte leka här.
Jag har försökt lära min barn att ALLA får vara med. Att alla duger. Mina stora har, speciellt den största haft och har kompisar med funktionsnedsättningar. De är underbart att se vilket bra gäng de är. Här hemma hos oss får de i stort sett alltid vara. Men när de planerat något ett gäng och behöver vara någonstanns är de i stort alltid här de är. Vi har många barn. Barn med speciella behov som KAN göra de lite svårt, vi har inte ens haft direkt mycket plats men de är kul att de vill vara här. Att de har kompisar. Men givetvis är de märkligt när man märker att när de inte får vara här så blir de inget. För fast att några av kompisarna är ensambarn hemma och de bor i stora hus med flera våningar så nej där får de INTE vara.... Ja sånt skrämmer mig. Man ser snabbt vilka föräldrar som alltid ställer upp eller som finns där. Som också försöker vara bra förebilder.
Ibland undrar jag varför en del har barn. Jag undrar även varför vi inte lär oss lite mer så vi slutar lägga över våra egna fördommar på våra barn. För jag vägrar tro att barn av naturen är sådär elaka och kan säga saker som de gör. Hur kan tex en sexåring säga till någon i klassen att du borde banta och gå på diet så fet som du är. Kanske borde du träna på gym. Är de barns ord? Jag skulle inte bli stolt om mitt barn sa något sånt. Jag skulle nog även börja fundera på vad de är jag säger som mina barn hör.