Jag tror att alla människor måste utvecklas. Få en chans till utveckling. Jag tror det är enormt viktigt för självkänslan. Jag har utvecklas massor genom livet. På gott och ont. Ibland har man kännt att kraven varit så stora. Många. Men man har växt. Man har fått kunskap. Inte alltid den kunskap man trodde från början ibland. Ibland orkade eller klarade man sig inte riktigt dit man velat, men man får alltid en utveckling.

När vi pratar om våra barn ser vi ju utvecklingen från det lilla nyfödda barnet och ja redan i magen ser vi hur barnet formas och blir till och sedan genom livet.

Vi med barn med någon form av funktionsnedsättning ser ju i regel att våra barn avviker från den där utvecklingen på ett eller annat vis. Jag vill inte säga att vi ser att de inte följer det normala men vi ser ändå olikheter. Vi förstår att det beror på något till slut och att vi till sist får en sorts förklaring genom en diagnos.

Men bara för att vi får ett barn med en diagnos så betyder ju inte det att de inte utvecklas eller behöver få chansen till utveckling.



Många av de jag pratar med och möter kan säga att jag ställer inga krav eller ger inte mitt barn med Autism eller utvecklingstörning utmaningar. OM de lär sig något så är jag liksom nöjd. Samtidigt säger dessa att ALLA är individer. Alla är olika. Det gäller ju även människor med dessa diagnoser så hur kan man som förälder eller ja andra med för den delen säga att jag utmanar inte mitt barn pga diagnosen? Utgår man ifrån det man själv TROR att barnet då inte kan komma att klara av OM de får chansen? Eller ser man bara att det KAN leda till kaos och problem för barnet eller sig själv?

Jag anser att jag och skola eller vilka som finns runt barnet har en skyldighet att låta alla utvecklas. På sitt vis. Utifrån alla möjliga modeller och arbetsätt. I sin tid. I små små delmål. Mål man kan lyckas med. Mål som barnet rimligt kan nå som gör att de växer. Vägen dit kan vara svår och trixig men om vi hjälps åt så tror jag vi kan lyckas. För när vi lyckas med något som vi inte kunde innan så stärks självkänslan. Man kanske inte alltid når lika långt som andra men om vi inte ger dom utmaningar och chansen hur ska de då nå någonstans?

Jag känner att jag har svårt att få ner vad jag menar i ord. Jag är hemskt trött. Det är rörigt men jag blir upprörd över att man inte förstår att alla KAN utvecklas trots funktionsnedsättningar.



Jag har skrivit massor av gånger här i bloggen att jag inte förstått August beteenden många gånger. Det har varit så tufft ibland. Men vi har gett oss ut, iväg... kastat oss ut. Det har gått åt helvete så många gånger. Vi har alla inklusive August varit så nära att ge upp. Vi har varit så slut efter ett besök i en djurpark att vi lovar att detta gör vi ALDRIG igen. Vi har inte förstått. Men nu när jag har mer kunskap vet jag VARFÖR det ofta blev galet. Då när vi inte förstod och visste. Idag VET jag att vi kunde ha gjort det annorlunda. Förberett bättre. Men tack vare att vi ändå har försökt så fungerar August i så många sammanhang där många aldrig kommer för att deras föräldrar har bestämt att det aldrig kommer gå. För att de inte gick förrut eller för att man kan läsa sig till att DETTA brukar inte en person med Autism klara av. Vi utgår från gamla referenser och händelser vi varit med om. Men då är vi fel ute, vi dömmer från det vi hört eller läst eller för att vi går in på vad VI känner och tror, istället för att tänka att detta klarar vi om vi gör på ett annat vis. Kanske inte alltid så långt vi vill men en bit.


Jag jobbar ju även så själv. Jag är enormt duktig på att redan på förväg bestämma att jag kommer inte klara detta eftersom nästan varje gång jag ska göra sådana saker så händer detta. Detta sätter ju krokben för MIN utveckling för att jag lägger fokus på det som VARIT och HÄNT. Istället för att tänka HUR ska jag göra för att klara detta nästa gång. Hur ska jag göra annorlunda. Många gör ju så direkt. De ser lösningen direkt och liksom bara gör så medan jag har PROBLEM att få bort de GAMLA som hänt och är rädd. Jag måste hitta en trygghet för att våga.



August når inte skolans mål på långa vägar. Hur mycket ansvaret enligt lagen än ligger på skolan kan varken de eller jag trolla fram kunskapen som krävs för att nå målen. Pga sin funktionsnedsättning är det saker vi måste ta hänsyn till, vi måste prova oss fram. Vi måste stärka August i att han KAN lära sig. Hur långt vet vi inte men han måste ju ändå få chansen. Så i små små steg sätts mål upp. Vi plockar ut de viktiga i skolans ämnen. Vi kan inte ta allt när inlärningen är så svår. Men vi ger inte upp. Vi tror. Och nu tror August också. För han SER att han KAN lära sig. Han får nya utmaningar. Han får inte sitta som många får göra. Med samma monotona saker varje dag som inte leder någonstans. Vi tränar honom på olika sätt och han börjar KUNNA.

Det är ju att lära sig bokstäver och läsa, samt kunna siffror och räkna vi pysslar med. Modellen vi jobbar med tillsammans med skolan fungerar. Han kan otroligt med saker nu. Nu börjar vi med mer inriktade saker och vi runt honom utmanas genom att lära nya saker. C som jobbar med August tre dagar i veckan har även pratat med en logoped och fått nya tips och ideer. Nu ska vi förstärka bokstävernas ljud med tecken. Vi ska lära oss siffran fyra bra så man vet att detta är siffran 4. Så ser den ut och man ska veta värdet av den. Många barn kan ju räkna hur långt som helst men det är förståelsen för värdet på siffran som gäller.



August har ju även utformat sina egna strategier för att klara saker. Nu får vi hjälpa honom att hitta rätt lite enklare i saker som ska berättas. Han minns mer saker nu och kan återberätta. JAG får lära mig lita på det han säger. Tex att gympasakerna faktiskt inte ska med. Att han faktiskt mindes helt riktigt. Han är bättre till mods att vara en DEL i klassen. Delta. Men även se att man är olika och man duger ändå.

Mitt barn har utvecklas så enormt. Socialt skulle vi aldrig vara där vi är om jag hade "gjort" allt åt honom. När han alltid undrat när människor pratar andra språk och jag sagt nej de pratar inte Engelska och han frågat vilket de då pratar och jag i stort sett aldrig vet skulle frågat åt honom skulle han inte som idag faktiskt våga säga:
-Hej, jag undrar vilket språk du pratar och vilket land man pratar det i?

Så låt era barn utmanas även om de har en diagnos. Låt dom få prova. De måste också hamna i lägen där de faller, precis som vi. Men vi kan vara med och stötta dom och hjälpa till. Men vi får ju inte skydda dom från livet.
Saker kan få vara svåra ibland men vi måste visa att det inte är farligt och att vi kan försöka igen på ett annat sätt.

Alla måste få utvecklas.

Kommentera här ♥ 2 st