Alla sa att nästa år kommer allt bli bättre. Nu kan de ju bara bli bättre.

Jag om någon borde veta att så är aldrig mitt liv. De blir aldrig bra. Inte med hälsan.

Barnen å Daniel fixade godaste maten igår och gjorde så fint. Tänkte ja skulle orka va med. Lite mat men sen kom smärtorna. Trodde de va min mage som skulle igång. Luft gör ont.

Till slut tog ja mig inte från toagolvet. Det blev ambulans. Tuppade av ett par gånger så de blev blåljus till sjukhuset. Kvart i tolv va jag på röntgen. När kl va tolv kunde ja säga gott nytt år till syrran som blev med in.

Jag har bukspottkörtelinflamation. Det är en smärta jag aldrig varit med om. Jag är fullproppad med smärtlindring och avslappnande. De hjälper små stunder. Kramper utan dess nåde. Nu ska ja smärtstillas. Få vätska. Vara fastande. Vila. Troligen sitter en sten i gallgången upp till bukspottkörteln. Med någon form av röntgen där man går ner via halsen som en gastro ska detta göras om någon dag.

Det kunde ju bara bli bättre. Bättre? Hur? Detta är en mardröm. Ja orkar inte. Vill inte.

Jag är ingen kämpe. Att va sjuk klarar inte jag. Skriver. Måste få ur mig. Groggy. Varför? Varför drabbas jag? Är detta min uppgift i livet? Klara rejäla kroppsliga motgångar? Varför? Så ja klarar att dö i cancer i mitt nästa liv eller för att då slippa.

Nu har smärtlindringen tagit ganska bra. Annars hade ja inte orkat skriva.

Kommentera här ♥ 3 st