Ja jag är förkyld men jag gråter efter att ha läst Malous blogg.

Jag gråter av glädje och lycka över att Malou och Alex finns. Jag är så tacksam att Malou finns. Att hon hittade oss och att hon blev vårt stöd när det gäller August.

Våran Malou som gett mitt barn så mycket mer än man kan ana. Som gett av sig själv så enormt mycket och hjälpt mig och August med stort och smått. Gett av sig själv. Till mig, mitt barn så självklart och naturligt.

August fyllde tio år i torsdags. I helgen har han firat sin födelsedag med Malou. Med hennes släkt och vänner. Han är en del av familjen hur naturligt som helst.

Jag är inte avundsjuk eller misstycker. Jag ser detta som en enorm gåva. En enorm och fantastisk möjlighet. Det jag inte kan eller orkar det kan och orkar Malou. Jag är så tacksam över alla dessa extra personer som finns runt oss som gör det möjligt för oss alla att orka och växa och få chansen till så mycket mer än om vi inte haft denna otroliga chans.

Jag är inte avundsjuk på att Malou tar plats i mitt barns liv. Att hon ger allt hon ger. Det är ju en enorm möjlighet. Mitt barn får ju massa tid och kärlek och möjligheter genom att vi är fler vuxna runt honom. Han har utvecklats enormt. Han är så duktig och jag vet att jag kan inte ge allt detta. Maluo är ju en helt annan människa än jag. Hon har tålamod och intressen som inte jag har och detta möjliggör ju massa saker för August. Det ska man vara glad över. Tillsammans bygger vi upp en tillvaro för August som är enorm.

Jag har sagt tack så många gånger. Jag har spritt min tacksamhet.... men det kan inte göras nog mycket.

Tack goaste Malou för att du finns.

Bild: Malou och August. En typisk bild, August i knät men på väg. Ler......

Bild: August har fått en skicka han önskat....

Bild: Frukost hos Malou....

Bilderna har jag olagligt stulit rakt av hos Malou.... skrattar.