Jag har kommit till insikt. Självklart har jag det. Jag vet att min lott i livet ser ut så som det gör idag och jag vet att jag liksom andra har ett val. Man har alltid ett val.

 

Hur jag än väljer kommer jag dock vara den som mister något. Något kommer alltid vara förlorat och jag stannar i något jag inte kan eller vill lämna men ändå ger det mig något som gör så ont. 

 

Förtvivlan är stor och jag når inte fram och vet att om jag fortsätter kommer jag stå där, där jag inte vill vara. Dit jag inte vill, till det jag valde bort. Men ändå far jag illa. Det blir stora hål. Hål i mig. Svarta hål, ihåliga med ett eko där allt som kommer tillbaka är insikt. Insikten om att vara mindre värd. Ingen man slåss för, ingen att lyssna på. Bara jag. Ekot speglar den där känslan som återkommer. Hålet spelgar ditt hånleende. Speglar dig som inte har med mitt liv att göra. Du som äter upp oss, mig. Förgör och förstör. Du som är mer än oss andra och som lyckas....

 

Jag lagar punktering. Lagar hål. Olika stora. Det pyser ut energi och jag täpper till. Slår tillbaka, väjjer... kör undan. Parerar och backar, står tillbaka. Känner mig mindre och mindre.... mindre värd? Ja mindre värd och bara sådär fel. Gör jag något rätt? Kan jag något? 

 

Nu måste jag bara acceptera mitt val. Såhär kommer det vara. Jag väljer för att jag inte vill eller kan välja bort men jag väljer ändå något som gör ont. Hur länge det går vet jag inte och jag vet heller inte till vilket pris. Jag kommer nog inte heller kunna stå emot när trycket bubblar upp och ventilerna öppnat, lagningarna kommer explodera och ut kommer all svart skit komma ut. Ut och just där och då kommer sanningen ut och det kommer vara skönt just då, men sedan kommer priset. Det högsta pris jag fått betala, till någon som inte ens är värd skiten under mina skor.

 

Du är en parasit. Vad får dig att tro att du är bättre än jag? Varför är jag ett hot? Vad har jag som inte du har? Kärlek? Du är så rädd och feg och jag har kommit till ett beslut. Tro du vann, det rör inte mig i ryggen.