Att vara förälder. Att finnas och stötta. Det är ett enormt jobb som ibland är tungt och stundtals nästan övermäktigt.

Andra stunder är de så mycket glädje så det är värt varenda ledsen och stund av vanmakt.

Har man barn med funktionsnedsättning så krävs det mer av en och har man barn som behöver hjälp och mera stöd i sin vardag så kräver det sitt.

Att ha syskon till ett barn inom NPF är inte enkelt. Man måste stötta dom och de har sina stunder av vanmakt och deppighet då de kanske inte får plats i vardagen för att andra tar så mycket tid och plats så de inte hinns med.

Man slits med det dåliga samvetet ständigt och de tär.

Jag har ju mina tre killar. Två av dom har ju sitt och måste ha stöd i skolarbeten och fritid. Få mamma tid. Samtidigt har man jobb och hem. Jag kan säga att man får prioritera men då med andras kritiska blickar. Har hon inte mer ordning på sitt hem? Men med åren har jag valt bort sådana människor. Jag har slutat höra. Vårt liv ser ut som det gör och vi måste kunna överleva.

Jag har alltid försökt stödja mina barn i sina egna val och jag har försökt få dom så självständiga som möjligt. Inte hindrat och förbjudit. Jag har litat på. Men jag ställer också krav.

Jag gör så gott jag kan och jag har även tagit hjälp för att syskonen ska få sin tid i familjen. För att bli sedda och för att de ska få min tid. Vi lyckas inte alltid men vi gör ett så gott jobb vi någonsin kan.

Mina barn kommer faktiskt alltid när de är något och jag är så glad att de gör de. Känsliga saker, förtroendesaker och det ser jag som ett slags kvitto. ett kvitto på att jag gjort lite rätt i alla fall.

Idag bilas badrumsgolvet upp och gensat var August uppe i varv. Han sa att jag tar min medicin nu mamma så jag lugnar ner mig tills ja kommer till skolan.

När han klev ur bilen säger han:

-Mamma, vill du mig något så är de bara du ringer mig vet du.

Han är ju min solstråle och när jag igår frågade honom om han ville sova hos mig för att de va mysigt sa han:

-Nej mamma de är inte alls nå mysigt.

Nej för han har ju sitt. Han behöver inte närheten för att må gott. Men någonstanns så har han ändå någon form av känsla för han kom tassande å kröp ner för att han VET att jag inte gillar att sova ensam. Han har lärt sig.

Han låg där å mös med gossedjuren och så säger han:

-Malou hon letar hus. Men hon hittar ju aldrig något för så fort hon hittar ett ska jag få eget rum.

Han säger det med en stolhet som är så stor och jag är så glad att jag har hjälp. Att Malou och Andreas finns i vårt liv.



Bild: Mina tre underbara pojkar. Bilden är tagen ute i en park under ett träd i grönskan av min goda vän PETER HOFF  



(Klicka in på Peters namn och titta på alla underbara bilder. Fler bilder på mina barn finns på sidan. Å varför inte anlita honom som fotograf. Han finns i Lidköping.)

Kommentera här ♥ 3 st