Att leva

Datum: 2011-11-12 ♥ Klockan: 18:02:41 ♥ Kategori: sjukhus/sjukdom

Jag har ju i mitt liv haft stunder då jag faktiskt har mått så dåligt att jag ifrågasatt livet.

Jag har funderat över varför jag lever. Varför jag drabbas av de mest konstiga saker och varför livet så ofta känts så tungt. Varför jag gått igenom den ena för mig prövning efter en annan. Vad jag ska uträtta och vad andra har för glädje av mig har jag många gånger frågat mig själv.

Livet har stundtals varit så svart att jag funderat vilken väg jag ska ta. Vilken väg ut ur livet som är möjlig. Jag har tänkt att livet nog är bättre utan mig.

Bild: Jag. Den nakna sanningen.

Många har blivit arga. Ledsna. Frågat mig vad fan jag tänkt med. Hur jag kunnat vara så egoistisk som övervägt att inte leva vidare. Jag som har barnen. Främst barnen. Jag har ju alltid varit så förbannat ärlig. Berättat att jag ville dö i förra veckan. På allvar. Det slutade med psyket. Ja se där ja, där har jag varit. På psyket.

Därför har jag givetvis bett om hjälp när livet känts sådär. Jag har pratat många timmar. Jag har vändigt ut och in på mig. Tagit hjälpen jag fått.

Bild: Jag en glad dag. Svart hår som en riktig häxa. Nyklippt. Glad.

Så en dag står man då där. Inte den där dagen då jag bestämt mig på allvar att ta mitt liv. Utan dagen när jag inte vet om jag kommer få leva. Dagen då jag hittat en knöl i mitt bröst. En knöl som kan vara helt ofarlig. En knöl som är cancer men som går att bota, eller cancer som jag dör av.

Jag har en knöl i mitt bröst och jag vill inte dö. Jag som så många gånger stått där och velat dö, vill inte längre dö. Herregud jag har ju mina barn. Min älskade Daniel. Jag kan väl förhelvete inte gå å dö.

Bild: Mitt bröst. Om jag mister mitt bröst mister jag en tattuering och en piercing. Men jag får vara frisk.

Jag vet inte om jag ska dö. Men en tanke som slog mig är:

Var det detta som var tvungen att hända för att jag ska vara tacksam för livet? Detta som skulle ske för att jag skulle uppskatta livet och förstå att jag faktiskt VILL leva?

Jag menar inte att detta skulle vara någon typ av straff för att jag inte har känt att livet alltid känts okej. Jag menar inte att det är ett straff för att jag inte uppskattat livet, men det är i alla fall ett rejält uppvaknande.

Men då kan jag nu i denna stund skrika rakt ut:

-Jag har förstått. Jag har lärt mig en rejäl läxa... Knölen i bröstet kan få försvinna nu. För jag har förstått. Budskapet har gått fram.

Jag tror att det vi går igenom i livet ska lära oss något. Jag tror vi har någon form av uppgift. Ibland har jag bara inte sett vad allt jag gått igenom haft för mening. Men man är alltid en erfarenhet starkare. Man kanske rent av kan lära någon annat något, hjälpa någon annan. Förstå andra. Vara lite mera ödmjuk i mötet med andra människor.

Bild: Min tattuering på liemannen. Varför varlde jag honom? Han är väl en symbol för min mörka sida.

Ur allt kan man ta fram något positivt. Ur detta kan jag säga att jag förstått att jag vill leva. På riktigt. Att mitt liv betyder något. Kanske inte för andra men för mig själv.

Oron är enorm just nu. Man ska inte oroa sig för något man inte ens vet något om. Men vetskapen om att den förbannade knölen finns där räcker. Det räcker att veta att det KAN vara cancer. Vindruvsstor sitter den i mitt högra bröst. Jag skiter väl i bröstet. Ta mitt bröst bara jag får leva. Jag är lika mycket kvinna i alla fall. Ta mitt bröst, ge mig en erfarenhet till men jag ska fan i mig leva. Jag är så förbannat glad att jag fick uppleva några år med bröst jag som var så platt innan men om jag får leva kan jag vara utan bröst.

Bild: Jag kopplar ofta bort saker med en bok. Flykt och avkopplande.

Jag skiter väl i om det är cancer bara jag kan få bli frisk. Bara jag inte dör så är det okej.

Givetvis ska jag ha njurstensbesvär samtidigt som detta. Givetvis ska jag inte kunna jobba så ekonomin blir lidande. Men jag säger bara en sak. Får jag bara leva med mina ungar och min man så är jag tacksam för varje dag jag får vakna. Varje natt jag får ligga vaken spelar ingen roll bara jag får uppleva ännu en dag.

Kommentera här ♥ 9 st

hej

usch... håller tummarna att det inte är cancer... alla varmaste kramar till dig.



Mumin tar jag 150 kr för styck, likaså lilla my även om hon e mindre. Mer avancerad och tidskrävande och pillrig...

Mumin är ca 16-18 cm hög, lilla my blev nog ungefär 8-9 cm hög.

Större figurer kan jag ioför sig göra om jag får tag på mönster men det blir ju prisskillnad om de är väsentligt större.



Håller just nu på med både en kattunge och en flicka. Dessutom lite detaljer på Mårran som är beställd tillsammans med de andra muminfigurerna.



Maila mig om du klurar på nåt ;) Sök gärna på google på "amigurumi bilder" så ser du massa kul :)

[email protected]



kram

Jobbigt när man inte får sova... det får iaf jag, men tror det är mörkret och det gråa trist vädret som gjort mig så trött

Du är inte ensam om att ha haft tankarna om att avsluta sitt liv. De som säger att man är egoistisk och inte tänker på barnen. De har aldrig varit där nere, på nedersta botten. Då när det kändes som om man gör sin familj en tjänst om man avslutar sitt liv där och då.

Samtidigt är det nyttigt att få andra perspektiv, men jag hoppas verkligen inte att du har fått något allvarligt utan att det bara är något spratt som inte betyder något. Kram

Hej, Tess! Har läst hela Din historia. Och förstår att det finns så mkt mer! Välj livet och ljuset! Ina

Det är en otrolig styrka att erkänna och be om hjälp.. du är stark och underbar!

Åh. herregud vilken text.. Blir alldeles tårögd. Tess... Det du skriver är så känslofyllt och jag känner igen mycket. trots att jag haft självmordstankar i många år och även försökt ta livet av mig, så kan man ändå få sån fruktansvärd dödsångest. Ett bevis på att man innerst inne ville leva. Vid mitt första epilepsianfall (då visste vi inte att det var ep) så misstänkte läkarna att jag hade en hjärntumör och jag låg på akuten den natten. aldrig har jag haft sån dödsångest. lovade, att om jag bara skulle få leva så skulle jag vara så tacksam. (vart tog de känslorna vägen nu?)



När låg du på psyk? Du är så stark och fantastisk som kämpar med dina problem och familjen. När får du besked om det är cancer eller inte? Jag kan inte ens tänka mig hur du mår just nu, att behöva vänta på ett sånt fruktansvärt besked. Tänker på dig extra mycket just nu. Kära du, det kommer att bli bra. Det MÅSTE bli bra!!!



KRAM! Finns här om du vill prata <3



ps. kollade i posten igår och hade inte fått ngt.. :( tyvärr går det inte att skicka till sjukhuset. Min adress är:

Jessica Andersson

Föreningsgatan 18 C

411 27 Göteborg

Kanon :)

Maila eller kommentera din mailadress så kör vi lite "privat-snack" :)

Kram

Oj vilken text, man blir verkligen helt tagen! Jag lider med dig och håller alla tummar och tår för att allt ska gå vägen för dig. Vet inte riktigt vad jag ska säga :/



Kämpa på!

Ramlar in här då och då, men över denna text flög jag huvudstupa. Vet inte vad jag ska säga, men vet att jag VILL säga nåt. En krystad klyscha är kanske bättre än tystnad? Det tror jag i alla fall, och även om det är krystat behöver det inte vara mindre ärligt... Krystat därför att det är svårt, svårt att förstå och svårt att ta in. Det är svårt att föreställa sig och svårt att begripa.



Det är inte dödens längtan jag talar om, den känner jag alltför väl. Tack och lov har jag nya dagar nu. Nej, det är knölen jag talar om, slumpen, ödet, livsvillkoret... Kanske blir du drabbad, eftersom du är stark nog att klara av det? Man kan ju undra. Är född i kräftans tecken, cancer, och är livrädd för sjukdomen.



Jag tänker på dig, och sänder en stjärna i natt. Ligger du vaken och sömnlös så tänker vi tillsammans. Så får du stjärnan, något vackert att vila ögonen på.



Kram.