-Har du ny väska mamma? Snygg.

De är min Albin de. Han ser saker. Allt. Om man bytt gardiner eller fixa hemma. Snyggat till sig själv oxå. Jag har sagt det många gånger till honom att behåll den där förmågan. Att se.

När vi sitter å käkar berättar jag.

-Imorgon Albin ska jag åka till sjukhuset. Jag har hittat en knöl i mitt bröst.

Jag ser hur han faller. Handlöst.

-Vad kan det vara för något? Undrar han.

Jag säger att det kan vara en bröstkörtel som är stor eller fett, eller Cancer.

Han hoppas inte på det sista. Jag ser att han är orolig. Men jag ville berätta. OM det visar sig vara just Cancer.

Jag säger även till honom att OM det är det så är man duktig idag och att vi måste tro på att en behandling ska göra mig frisk. Att det kan bli tufft och jobbigt men att jag ska fixa detta.

Oskar får veta sent om sider igårkväll. Nästan natt. Han slår bara ner sin blick. Säger inget alls. Så jag förklarar så lättsamt jag bara kan. Sitter i min säng. Han står där med lite sängkläder. Ser lite bortkommen ut i allt detta som är för stort för att greppa.

KANSKE Cancer. Det där hemska ordet vi förknippar med död.

August vet inget. Han är hos Malou. Han kommer hem ikväll efter stallet. Då vet jag. Hoppas jag. Då vet jag om jag måste berätta något för honom. Jag har valt att inte berätta. Jag har valt att Malou tar över lite. Malou är så bra att ha just nu. Tacksamheten för att hon finns är så stor.

Hela förra veckan höll jag mig sysselsatt. Jag har inte haft så mycket tid för att tänka efter. Rota i eländet som vi inte vet om det finns. Jag har verkligen haft en kanonvecka. Jag har haft en underbar helg.

Igår kom ju ändå dagen FÖRE. Men jag gjorde precis så som min Daniel beslutade. Jag stannade inte hemma. Jag åkte iväg. Jag och Albin. Jag till bästa N och fick sitta med goaste bäbisen. Att prata. Att bara vara. Njuta av en liten snusande kropp. Lukta... klämma. Bara njuta.

Sedan hem. Ta tag i annat. Tydliggörnade pedagogik. Bilder. Scheman till August. För att få nytt material för siffror. Tandborstningen som kommer på villovägar när handtvätten tar över. Mera tid hos Malou kräver fler dagar att föra planeringen på. Kardborre och laminering. Skära bilder... leta bilder. Tänka till.

Så iväg. Sent. Men allt för att inte bli sittande och tänka. Till Malou och Alex. Få ge min son en godnattpuss. Höra honom ropa:

-Va vill du mamma?

Sätta mig ner. Vara praktisk. Visa vad jag tänkt. Känna in hur Malou tycker. Utbilda henne kan jag låtsas och jag är i mitt eget element. Sedan sitta och se två människor som börjar bygga ett liv tillsammans. Prata bort en timme. Få tiden att rusa iväg utan att jag hinner tänka tankar om det där som är idag.

Väl hemma så är det tid för sängen. Boken. Maken. Daniel som kan skingra mina tankar bara genom att finnas. Genom att klia min rygg. Bortskämda människan som älskar att bli kliad. Från tiden då jag var liten. Då jag inte sov. Det vakna barnet. Barnet som på fotografiet ligger på pappas mage i soffan och pappa som kliar sin dotter för att hon ska koppla av. Vila. Komma till ro. Mamma som alltid började min dag med att klia mina armar medan hon fick mig att vilja vakna. Mamma som kliade ryggen när jag inte sov. Armar. Ben. Avslappning. Älskade mamma och pappa.

Älskade jag. Håll oron borta. Se ljusa saker. Tänk på barnen. De tre grabbar som ger livet en så stor mening. Tänker på det jag får till mig. Styrkan i orden jag så väl behöver just nu. JAG.... livet. Jag slänger mig ut och funderar på en bagatell som om jag borde ta ur min percing ur bröstvårtan. Det sitter i brösten med knölen. Jag funderar på detta och kan likaväl göra det på sjukhuset. Mitt bröst.