Igår

Datum: 2011-11-22 ♥ Klockan: 07:51:16 ♥ Kategori: sjukhus/sjukdom

Daniel var med mig. Jag var enormt lugn. Som i en annan värld. Nästan sov hela vägen in till Karlstad. Inte med. Avstängd. Nedstängd.  Vi knallade genom några gator på väg till sjukhuset. Luft lungorna. Tysta genom korridoren.

Väntrum. Uppropad. Daniel fick inte följa med in.

Mamografi.

Jag fick berätta lite. Fick röntga båda mina bröst. Höger bröst med knölen. Vänster bröst gjorde lite ont. Undersökningen gick jättebra. Inget farligt alls.

Bild: Jag. Brösten. I ett bås. Väntan.

Återigen sitta i båset. Vänta på ultraljudet.

Så kom Daniel. Läkaren. Först kände hon på mitt bröst. Brösten. Jag får ligga ner och ultraljudet börjar. Jag ser själv på skärmen hur något avlångt svart mäts och tittas på. Flera bilder som tas.

Hon säger att hon inte tror att det är elak. Den ser snäll ut. Men du ska få träffa bröstkirurgen. Sittt ner i väntrummet.

Spänd kropp. Tysnad. Snäll. Till 90% är den snäll. Inte hundra. Nästan säker. Jag kan inte tro när jag inte vet hundra. Jag känner mig inte trygg.

Vi sitter ganska tysta i väntrummet. Jag och Daniel. Pratar om larmknappen. Ser vårblommor på en plattTV och hör lite lugn musik.

Så är det dax. Bröstkirurgen.

Två läkare. En blivande läkare och så min doktor. En kvinna. Som vem som helst. Inte stel och formell. Ställer frågor. Säger att knölen är stor. 3x2cm. Säger att den är snäll till 90% men att hon vill ta cellprover. Undersöka mig.

Hämtar en undersköterska och provtagningssakerna. En spruta med konstigt handtag. Jag får sitta och man känner igenom mina bröst. Frågor besvaras.

Så provtagningen. Jag blir så rädd.

-Andas gumman. Långa djupa andetag.

Det sticks. Det känns. Hon pumpar med sprutan. Det känns inte. Den ser grotesk ut men det är den lilla nålen som känns. AJ.

Jag tror att det är just detta. ETT stick. Men man ska ha FEM prover. Fem små små prover med celler ur min knöl. Jag gråter till sist. Det gör ont. Inte ont så man inte står ut men det känns. Det är nya stick. Det är vid det tredje det brister. Jag gråter. Får nästan panik. Ångest har jag redan. Kompromiss. De tar fyra. Men jag säger ta fem om det måste göras. De säger att fyra räcker gott.

Bild: Jag. Nästan som en vålnad. Med tankar i skallen som susar runt.

Ett plåster. De berättar att det tar minst två veckor att få svaret. Jag får vänta lite till så min läkare hinner titta och svara mig. Skicka brev.

Knölen är troligen en knöl som är hormonpåverkad. Den kan växa. Om den verkligen är snäll som man tror finns ingen större risk för mig att jag i framtidien får andra farliga elaka knölar men den bör tas bort. Om jag vill.

Jag har redan i mitt huvud tagit sats och vill ta bort den. Säga att jag vill. Hon förekommer mig:

-Jag ser att du vill att vi tar bort den. Det är okej. Vi ska ta bort den. Det är lika bra. OM den är elak blir det ett större ingrepp. Jag vet när du kommer för operation.

Hon skriver en operationsanmälan. Så snart som möjligt. Hon tror inom två veckor.

Tårarna rinner.

Av lättnad? Av sorg? Av rädsla?

Allt på en gång.

-Varför gråter du? Är de för att du gjort undersökningen eller för operationen eller är det för allt?

Jag vet inte. Jag kan inte säga. Jag lutar mig mot Daniel. Han tar mig i sin famn och jag gråter. Torkar tårarna och gråter. Säger att nu går vi så vi går. Jag gråter för allt. Rädsla, sorg... lättnad. Spänningar som släpper. Man släpper taget. Låter de rinna över.

De som ser mig nu tror kanske att jag fått ett Cancerbesked. Att jag är sjuk. Jag har en knöl som till 90% är snäll. Jag kan inte säga att jag är trygg ännu. Jag kan inte säga att det är okej nu.

Vi går genom sjukhuset. Genom gatorna tillbaka till bilen. Pratar. Känner mig ledsen. Tom och rädd. Vi tänker göra lite ärenden. Vi åker iväg.

Äter lunch. Pratar. Är tysta. Finns. Är. Gör vanliga saker. Men jag känner mig inte vanlig.

Bild: Dagens lunch. Kebabtallrik. Lika bra. Idag är det ju laxeringsdag och jag ska rensa ur tarmen innan min njurröntgen imorgon.

Läkaren är bra säger Daniel. Jag kände mig trygg. Hon var mänsklig. Som mig. Oss. Vi pratar igenom allt. Daniel är trygg. Finns där. Förstår.

Mitt bröst gör ont. Jag får ta värktabletter. Det var okej att göra de. Jag skulle detta.

Oskar åker med hem från Karlstad. Både han och Albin vill veta. De frågar. Vad var knölen för något? Jag vet inte. Den var nästan troligen snäll och den var hormonpåverkad.

Frågor jag inte frågade. Man blir lite borta. Off. Man tänkte inte.

Jag är inte lättad förrän knölen är borta. Inte förrän jag fått ta bort den.

Jag är fortfarnade rädd. Vet andra som fått samma besked men ändå fått ett cancerbesked sedan. Men givetvis känns det okej. Jag fixar detta. Jag klarar mig.

Kommentera här ♥ 14 st

Folk reagerar som så att det fortfarande är en massa skit snack och jag är så trött på att försvara saker som jag INTE gjort/gör så därför väljer jag lösenord ett tag för att på så vis hålla en del av dom som snackar utanför mitt liv och därmed inte kunna snacka vidare. :)



Jag håller så klart fortfarande tummar och tår för att det är "goda" saker i tutten! :) haha

Skickar en massa styrkekramar och peppande tankar till dej.

Det kommer gå bra, du klarar det!!

KRAM

Oj, vad mina tårar runnit nu när jag läst det här. Av lättnad av att det nog inte är något farligt, men också över vad rädd du måste varit/är. Och sist men inte minst av att ni har varandra du och Daniel! Han verkar vara så lugn och trygg! Kram på dig!

Men ÅH vad är det jag läser =( Ush hoppas att det är en snäll knöl o att det inte är bröstcancer!!!

Ja tiden gpr fort tänk han är snart 1 år!!Osant!

Vi läser och gråter tillsammans här hemma och med dig, du fantastiska starka kvinna! KRAMAR!

Vad läskigt det måste vara.=( Lider med dig, så jobbigt att inte veta säkert. Så svårt att inte oroa sig och tro det värsta.

Usch! Jag känner med dig! Håller alla tummar att den är ofarlig. Min vännina som dessutom bara är 30 hittade en knöl som hon gick och tog prover på läkarna sa att det inte var ngn fara även efter provtagningarna och att hon inte behövde ta bort knölen så då struntade hon i det.



Ett år senare kände hon att hon faktisk ville ta bort den, att det kändes olustigt att ha den kvar även om den var ofarlig. Det visade sig att den inte var det.



Det jag ville säga är att TA BORT DEN i allafall.



Jag tänker på dig och hoppas och tror att allt kommer gå superbra. Skönt oxå att du ändå fått komma till läkaren, alltid en bra början.



Stor Varm KRAM till dig, inte vara rädd, var stark, det här blir bra! <3

Åh vi håller våra tummar här hemma hela familjen!!!

Oj vad fint du skriver. Rakt in i hjärtat liksom. Jag är nästan där och sitter där och gråter. Många många kramar till dig! Jag håller förstås alla tummar och tår för att den är snäll!

Jag är piggare igen så det var nog bara något tillfälligt :)

Precis 37 år verkligen ingen ålder. Jag tycker du ska gå på magkänslan. Tricket är att inte vänta för länge. Tyvärr så litar man ju blint på sjukvården. Säger dom att det inte är något så är det ju så.



Min väns knöl var "ofarlig" men eftersom dom sa att den inte var farlig och kunde vara kvar så går man ju på den devisen. Stå på dig bara!! Sen ska man ju inte glömma att ofta är det ju faktiskt inget heller men när det gäller brösten ska man vara uppmärksam och inte gå och dra på det.



Jag är övertygad att allt kommer gå bra vännen. Så skönt att du fick allt gjort så fort!!



Försök så att detta nu inte drar ner dig i jobbiga tankar. Jag tror att sinneslaget hjälper kroppen mer om man försöker var positiv mitt i allt elände!! OK? Kram

Ååh, kan inte ens sätta mig in i din situation men jag håller alla tummar för att det ska gå bra för dig! Styrkekramar till dig!

usch vad jobbigt för dej förstår din oro, själv ska jag in på mammografi för en vanlig koll imorrn, jag hade en snäll knöl för några år sen men den försvann då de tömde den på vätska, skickar dej en stor styrkekram .

Hoppas allt går bra för dig. Håller tummarna.