Trots att det är tungt nu så är jag tacksam för det jag orkar.

Jag skulle aldrig vilja offra det jag lägger energin på. Den energi jag har får mina barn. Jag kommer aldrig välja bort dom. Jag gör gärna det jag gör för dom. Det är självklart. Jag har aldrig sagt jag behöver lediga helger eller veckor eller att de inte får komma när helst de vill eller hindrat dom från att vara hos sin pappa heller. Aldrig missunnat barnen att prova saker och stärka dom. Aldrig.

Men jag ljuger om jag säger att det är enkelt. Jag är tacksam för de få som fortfarande orkar finnas för mig. Tacksam så länge jag har någon som förstår på ett vis hur det kan vara utan att man någonsin stått i just mina skor. Glad att någon förstår och inte undrar varför man svarar att det är just tungt.

Jag avstår gärna saker och nöjen för barnen. Offrar saker jag vill göra för att jag faktiskt vill finnas för barnen. Det är mina barn och de är viktigast. Jag orkar inte det jag borde eller vill men det får vara så nu. Barnen är viktigast.

Jag är tacksam att jag har hjälp med August. Inte för att jag måste eller vill på de viset många tror. Det är inte för min skull. Utan för syskonens skull. Inte för att de klagar. Men jag hinner mer med dom då. De har rätt till min tid också. De behöver mig med och August kan få de jag inte orkat eller hunnit av Malou. Mina barn är otroliga när de gäller att förstå andras olikheter. Att klara av livspusslet de aldrig valde.

Jag valde inte heller. Men jag skulle aldrig byta bort det jag gått igenom eller fått med mig. Men jag önskar att min kropp tagit mindre med stryk. Att jag inte var så ensam och att så få ens försöker förstå. Jag har förklarat färdigt. Om man nu inte vill lyssna eller minnas det jag förklarat är de kanske ändå bättre att ta avstånd så som andra valt att göra. Jag är ledsen att så många inte orkar med mig, oss. Men tro mig jag förstår.

Man kan inte tillbringa tid med någon som tar så mycket plats och energi. Därför är jag glad för de som kan.

Så jag är tacksam för det jag klarar. Jobba och ta hand om barnen. Att jag varje dag ändå orkar något hemma. Det andra finns kvar och viktigare saker finns än ett skinande hem, strukna kläder eller rena fönster med gardiner.

Jag är inte alltid nöjd. Jag behöver fylla på energi. Hur vet jag inte nu när det är så dränerat. Även vila eller sömn spelar någon roll för så fort något är gjort så är jag lika trött. Givetvis har jag alla tecken på överbelastning eller stress. Men när man skalat bort det man kan och man försöker göra det viktigaste och vila och det inte hjälper vad gör man då?

Hur gör man när man provat allt?

Man fortsätter kämpa. Hur detta ens är möjligt har jag frågat mig många gånger. Men en drivkraft vet jag ju om och det är väl den som håller mig vid liv.

Men självklart hade jag velat ha en del svar. Veta varför man inte vill förstå. Varför man ens frågar eller varför man plötsligt blir utanför. Men jag accepterar. Låter det vara.

Kommentera här ♥ 1 st