Men ändå står man kvar. Stampar. Tittar. Vart ska man gå? Vägen känns lång. När jag blickar fram känns det som om stegen kommer vara tunga. Att jag kommer ha otroligt svårt att ta mig framåt. Inte orkar även om jag vill. Att jag kommer stå kvar ett tag där i slutet av vägen eftersom jag är så utmattad. För att energin är slut.

Just nu är det svårt att välja bort det som tar energin. Eller att göra saker som fyller upp den. För jag orkar inte. Jag orkar inte göra det där som fyller mig med energi om ens något faktiskt gör detta just nu. Det som tar min energi kan jag inte välja bort alls. Rent praktiskt kan man alltid det. Man har alltid ett val. Men det valet är inte möjligt. Jag har ingen som kan ta över. Ingen som tar det ansvaret. Jag orkar inte ens strida om detta också. Jag har redan lagt ner det kriget. Det är precis som det är. Accepterat.

Barn med funktionsnedsättningar tar energi. Det ger även enrgi i massor. Man får så mycket. Men det tar också. Det som tar är alla strider man vet andra slipper. Det är så mycket mer jobb som ingen annan tänker på. Förberedelser och enormt med planering. Man väljer inte bort att hjälpa sina barn. Det vill man inte. Det är en självklar sak. Något man vill. Men jag är inte sämre än att jag kan säga att jag är slut. Helt färdig.

Att arbeta är heller inget man kan välja bort i dagens samhälle. Jag älskar mitt jobb. Jag har valt mitt jobb och trivs väldigt bra. Men tiderna förändras. Arbetet ändras och det är svårt att orka allt. Om man är trött efter jobbet som många är idag så har man så mycket kvar när man kommer hem. Saker man inte kan välja bort.

När jag läste i tidningen att en politiker sa att han hade ett KRÄVANDE jobb tänkte jag att det är det många som har. Jag tänker att okej deras jobb är krävande, men det är även för dessa ett arbete de valt. Ett arbete de visste vad det innebar. Att han sedan inte nöjde sig med att säga att det var KRÄVANDE utan dessutom var DÅLIGT betalt gör mig förbannad.

Dåligt betalt? Hur många som sitter i riksdagen har dåligt betalt? De har dessutom enormt med förmåner. När man sedan slutar och inte finner ett jobb behåller man sin lön och man får dessutom en rejäl pension från väldigt tidig ålder. Man kan fundera lite över vilken verklighetsuppfattning man har om man anser att man har en dålig lön när andra inte får en bråkdel av vad de tjänar.

Jag kände att han kan gärna komma och göra mitt jobb en vecka med min lön får vi se vad man anser är krävande och vilken lön som är dålig om man jämför med hans. Han kan gott prova ett antal olika arbeten så får vi se vad han kan och vet om verkligheten.

Verkligheten som han är en del av när det gäller att styra.

Hur många gånger har en person som han stått och funderat på hur han ska få ihop livet? När man är så beroende av sitt arbete och sin lön så man inte kan avstå den för att vila. HUr ofta har en sån person varit sjuk och inte fått ersättning? Eller stått och behövt tjata till sig hjälp eller stöd för sina barn? Hur ofta står han och lagar sin egen mat och planerar inköp efter en normal lön? Får välja billiga alternativ eller får avstå saker?

Nej man blir så less.

Jag är glad om jag klarar mig. Det räcker för mig. Men ibland önskar jag att jag hade fler timmar på dygnet. Att jag kunde koppla av. Att jag fick hjälp. Hjälp utan att be om den. Att min kropp slapp ta så mycket stryk. Nu känns det som om någon kört över mig med en ångvält. Hela kroppen gör ont. Varje led. Känns om om tårna har träningsverk. Jag önskar jag kunde sova. Jag önskar jag kunde släppa allt. Vila.

Jag står på livets väg. Funderar. Jag står gärna över saker för en tid. Jag har inget emot att jag får vänta. Jag prioriterar gärna. Men när man tycker man gjort allt och ändå inte orkar vidare. När man inte orkar se en ljusare horisont där borta och kan ta sig ända dit, hur gör man då? När funktioner i kroppen verkligen indikerar på att något verkligen är fel. De där signalerna som jag så väl vet vad de betyder. När man har provat det mesta. Men inget tycks hjälpa. Vad gör man då?

När valen verkar tagit slut. När man till slut lägger ner så mycket på få saker men ändå inte kan återhämta sig? När man känner av en ensamhet som de flesta tar illa upp av. När man känner att inte så många verkligen bryr sig. Att man verkligen hör av sig eller finns. Det är få som gör detta. de flesta tar avstånd. Jag förstår dom.

Vägen är i alla fall här. Jag står där jag står. Jag vill inte välja den vägen där jag måste bryta och göra allt nytt, men jag kan heller inte fortsätta rakt fram. Jag måste finna vägen som är annorlunda. Jag har dick inte hittat den vägen. Jag skulle behöva hjälp att hitta den men vet faktiskt inte vem som kan hjälpa mig att finna den. Just nu håller jag på att tappa greppet om ledstången. Jag håller ett grepp men jag orkar inte hålla i. Jag vet att jag kommer att falla. Handlöst. Men jag har inget som kan stoppa fallet eller ta emot mig. Fallet kommer sluta i en avgrund och göra ont. Ondare än någon kan förstå.