När jag låg på psyket för några pr sedan läste jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Konstig bok att läsa när man just där å då inte ville leva. Men för mig betydde boken mycke då. Både Ann och jag lever ännu.

Nu läser jag hennes bok Ett gott liv. Och jag tycker hon är så förståndig. När vi pratar om psykisk ohälsa och dess sjukdomar då ÄR vi så. Ann ÄR bipolär och Therese är svag hon har ju psykiska besvär. Så nu när jag var som sjukast så la man mycket fokus på att jag var ledsen hysterisk och kände hopplöshet. Hur många gånger ja än försökte säga att detta berodde på min mage spelade de ingen roll. Therese ÄR psykisk sjuk därför är hon såhär. Ynklig å svag och hysterisk.

Om någon däremot inte har sånt i sin journal och får cancer så säger ingen att hon ÄR cancer, man säger att hon har cancer.

Varför får vi som lidit dåligt psykiskt som en stämpel att vi ÄR på ett speciellt vis. Att det liksom är JAG. Inte ett symtom på de som drabbats mig just där och då?

Varför döms vi fortfarande olika i vården? Står säkert att jag är hysterisk i hela min journal. Det är jag de. Hysterisk. Inte hon som råkade få bulspottkörtelinflamation till följd av en galloperation som dessförinnan innehöll en tid med smärtor och flytande kost samt en knöl i bröstet. Nej de man ser först är vilka mediciner jag äter. Psykmediciner. De står väl med rött.

Boken är så slående. Pang rakt i magen. Precis så är de. De är så de känns. Att jag dessutom har IBS alltså en irriterad tarm samt en ganska komplex vardag många andra slipper det spelar heller ingen roll. Att leva med funktionsnedsättning i familjen tar så mycket mera tid. Det syns inte heller utanpå. Man ser ju inte på August att han har autism. Många skulle inte ens märka de. Men Therese hon är hysterisk.

Jag säger som Ann säger. Jag är Therese. Hon är Ann. Du är Du. Vi är de vi är med våra ryggsäckar. Vi ÄR inga sjukdomar. Vi har massa symtom av dom i perioder. Men annars präglas vi väl liksom alla andra av olika saker som drabbar oss i livet.

Inte är de konstigt att man blir ledsen. Gråter och bryter ihop. Psykiatrikern höll med. De va inte ett dugg konstigt.

Vi måste orka se människan bakom de medicinska. Vi måste våga vara medmänniska. Våga ta oss någon minut. De gör skillnad.

Jag har glömt berätta en rolig sak. Men jag har kommit in på utbildningen för handledare som har lärlingselever. Så 23 januari blir de Stockholm.

Ska bli sååå kul.

Kommentera här ♥ 3 st