Sorg

Datum: 2012-01-19 Klockan: 20:00:18 Kategori: August/barnen/Autism

När August fick sina diagnoser var det givetvis en sorts lättnad. Man fick liksom svar på varför saker varit och ÄR som de är i livet. Man fick stöd och hjälp och man kunde mer konkret börja jobba för en vardag som skulle fungera bättre än innan. Jag fick kunskapen. Visste vad jag skulle lära mer om. Sökte upp andra i samma situation.

 

Men det var också SORG. Det där förstod inte en del. Sorg? Varför? Är du ledsen över ditt barn? Klart man är. Inte för diagnosen i sig. Inte för att man tycker mindre om sitt barn. Synen på mitt barn ändras inte. Han är lika älskad oavsett. Sorgen handlar mera om att barnet har svårigheter. Att det blir en kamp för sina rättigheter. Att de måste kämpa mer än andra. Att de måste möta samhällets okunskap och fördomar. Att man som i August fall måste uppnå samma mål i skolan som ”normala” barn ska klara TROTS sin Autism.

Funktionshinder. De är det man känner sorg inför. Att ha en funktionsNEDSÄTTNIG är lite annat. Inte samma sak. Autism blir inget HINDER om man får förståelse och hjälp på vägen.OM man får sin vardag anpassad, skolan anpassad.  Men sorgen finns där.

 

Att få diagnosen var i sig ett kvitto på att man ändå hade känt rätt. Att det var något som inte var helt som det skulle. ”Normalt” vill jag inte riktigt säga för vad ÄR normalt? Vem bestämmer de? Men jag fick ett kvitto på att de svårigheter jag såg fanns en förklaring på.

När vi flyttade och mellangrabben började ny skola såg man att han inte hade all kunskap i matte. Jag kände mig förvirrad då INGEN på förra skolan reagerat. Han var ju sån att han gjorde det på sitt vis. Envis. Jo men nu började jag förstå att där vi bott valde man att inte se. Jag visste redan att detta inte var första gången sånt hände. Att man inte sagt något. Fast man sett att barnet inte hängde med. Det är enklare att stoppa huvudet i sanden. Billigare för skolan med. Slippa undan.

 

Specialpedagogen på nya skolan var speciell. Tyvärr. Hon ansåg att eftersom jag hade ETT barn med diagnos så LETADE jag fel. Alla barn ska få hjälp ändå. Oavsett om de har diagnos eller inte. Helt rätt. MEN för det finns ett MEN i detta. Diagnosen öppnar lite andra dörrar. Det ÄR lättare att få och kräva hjälp. Sedan anser nog jag att får jag veta diagnos kan jag fokusera mera på RÄTT saker även om alla med diagnos fungerar olika. Vi kom inte alls överrens och hon la mer fokus på att involvera barnens pappa än att ta tag i barnets problem. Saker skulle lösa sig bara vi båda deltog i dessa möten. Var pappa med så mådde barnet bäst. Hon ritade barnet på ett papper och så mig och pappa. Och sedan pilar och streck mellan oss alla. Hur viktigt det var för barnet med både en mamma och en pappa. Att barnen HAR en delaktig mamma och pappa förstod hon inte eftersom pappa inte var med på möten. Hon förstod inte att vi båda fanns där, men på olika sätt.

Nu på högstadiet ställs högre krav. Det blir tuffare. Man MÅSTE klara matten tex. Tempot och svårighetsgraden växer. Även om man inte såg så stora konstigheter tog man mig på allvar. Specialpedagogen gjorde en rad tester innan jul och man kollade av lite hur man upplevde honom.

Igår fick jag då veta det jag redan visste. Återigen ett kvitto. Nu sätts maskineriet igång för utredning. Tänk om jag fått igång detta tidigare. För tid för utredning är inte lätt att få snabbt. Först ska skolan göra en del INNAN remiss går vidare in till NP enheten. Sedan börjar väntan på utredning. När man väl kommer in går de fort. Men innan.

 

Att få diagnos när man är 13 är ju inte heller helt enkelt. Det handlar så mycket om att acceptera. Förstå vad det innebär för just mig. Att ta till sig. Nu börjar mitt jobb att få honom förstå. Att hitta nya vägar. Få hjälp och stöd. Ännu en kamp börjar. Barn nr två. Tänk er själva i den åldern. Känslig ålder där så mycket annat händer i kroppen. Min goa unge.

Sorgen över att mina barn inte har det lätt och enkelt för sig. Att de ska behöva möta det svåra. Det var först igårkväll som det liksom landade i mig. Daniel sa att han förstod och sa men visst är de samtidigt skönt. Att vi faktiskt sett rätt. För de är hemskt att ett barn ska tas för envis eller lat eller egenyttig eller svår eller trött, bortskämd, omöjlig osv osv. Barnens pappa sa samma sak. Detta blir nog bra, för honom. Han behöver hjälpen. Jag vet men sorgen finns där.

 


Kommentera här 3 st

Kommentarer
mariellejohnsson

Åh vilket bra inlägg! Precis så där är det ju!

Många kramar!

2012-01-20 @ 10:47:50
Länk: http://mariellejohnsson.wordpress.com
Thessan

hej! Nu är jag och mina amigurumis tillbaka i bloggvärlden. Någon kom över mitt lösenord till bloggen i höstas och efter det tappade jag blogglusten men nu är jag här igen, titta gärna in! Kram

2012-01-20 @ 14:28:10
Länk: http://amigurumisbloggen.bloggplatsen.se
Jenna...

älskar din blogg!

Kämpa på med sonen! Förståelse och visdom kommer efter tiden! det är ett lång äventyr med hinder och stopp men tillslut kommer ni nog få det funka!



Namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: