Bröstcancer
Datum: 2012-03-30 ♥ Klockan: 13:40:00 ♥ Kategori: sjukhus/sjukdom
Knölen i bröstet är borta. Operationen och läkningen har gått väldigt bra.
Jag har fått enormt bra hjälp. Gud va bra Bröstcentrum är. Allt gick fort. Hade gått fortare givetvis om jag sluppit allt med gallan och bukspottkörtelinf men ändå. Allt har gått bra.
Det har dock varit en jobbig tid. Inte bara för mig utan även för barnen. Familjen. Oro. Tankar.
Idag när jag åkte från Karlstad där jag lämnat av sonen på skolan ringer mobilen.
De ringer från sjukhuset. Det finns svar på knölen. De där slutgiltiga. Jag har redan fått svar på cellprover som togs innan och läkarens svar utifrån erfarenhet och vad hon sett. Men nu vet jag. Det var inte cancer. Jag har inte cancer.
Lättnad.
-Va bra. Skrev Albin.
Nu finns bara ett ärr kvar. En liten kanske ja inbuktning på bröstet. Känseln som är aningen knepig efter en operaton men inget annat. Lite ömt ibland. Men det kommer försvinna. Ärret kommer blekna.
Kommentera här ♥
3 st
Ungdomar och skolan.
Datum: 2012-03-30 ♥ Klockan: 10:28:26 ♥ Kategori: August/barnen/Autism
Jag har haft ganska många samtal och mailkontakter med sonens lärare. Läste en artikel i tidningen att allt fler föräldrar vänder sig till skolan och ställer krav. Man ansåg att vi föräldrar inte betedde oss okej. Att många mailar istället för att stå öga mot öga och att man sedan inte stod för det man skrivit.
Jag har skrivit många mail. Kan tycka det är enklare än att ringa då orden forsar ut och kanske inte är lätt för den andre att förstå eller hinna ta in. Men en sak är säker. Det jag skriver det står jag för.
Att fler föräldrar hör av sig till skolan med krav tycker jag är bra. I skollagen står det tydligt att det är skolans ansvar att möta varje elev och hjälpa dom nå målen. Att de ska anpassa studierna efter varje elev så de kommer dit.
Jag vet att det är ett jäkla jobb. Jag vet att skolan inte har alla resurser. Jag är en förälder som gärna hjälper till om jag kan. Jag är inte den som inte kan sitta med mina barn efter skolan och hjälpa till. Hjälpa skolan förstå barnens behov. Men krasst är de inte mitt ansvar. Det är skolans och om nu politikerna ställer dessa krav måste skolan utbilda och få fram resurer för att detta ska fungera. Når eleven inte målen kan vi inte enbart skylla på eleven. Skolan har det yttersta ansvaret.
Kraven i skolan har ökat så enormt. Hur många elever sliter inte för att nå målen. Alla ska nå målen oavsett vilken förmåga man har. Alla människor är inte lika bra i allt. Om man deltar på lektioner och gör så gott man kan, lägger ner tid på fritiden och verkligen försöker så räcker det ibland inte ändå. Då blir man inte godkänd. Man får inget betyg alls. Fast än man har deltagit och verkligen försökt. Vad ger det eleven för signaler? Hur jag än kämpar så duger jag inte och jag får inget betyg. Jag kan göra som klasskamraten som skiter i det helt och hållet för vi får ändå samma betyg.
När jag gick i skolan fick man i alla fall ett betyg. En etta eller tvåa var i alla fall något du kunde räkna. Du hade försökt, du var där. Men nu spelar det inte någon roll. Så jag förstår att fler och fler elever, ungdomar mår dåligt. Stressen har ökat. Var finns glädjen? Hur har man tänkt sig? Ska inte alla på något vis få en utbildning som kan ge jobb? Jag ser en fara, jag tror fler och fler kommer må sämre och hamna i vården som kostar och vidare vara utslagna på ett eller annat vis och inte komma in på arbetsmarknaden. Man måste ställa krav som är rimliga och inse att alla inte KAN nå samma mål. Hur gärna vi än vill så fungerar det inte så.
Sedan tycker jag att många lärare på något vis har en åsikt om eleven utifrån vad de ser. De har en bestämd åsikt utifrån deras tolkning. Man tar inte reda på varför en elev verkar ointresserad eller trött som ofta är något man får till sig.
Sonens lärare menade att han var ju så trött så han kunde lika gärna stanna hemma och sova och återkomma när han var pigg. Gymnasiet är ju ändå frivillig. Är den de egentligen? Självklart, men har man något val idag? Menar läraren verkligen att man ska stanna hemma? Kan ointresset ha en orsak och tröttheten?
Först ska vi väl ändå förstå att vi pratar om tonåringar. Mycket händer i kroppen. Saker händer i livet. Många är trötta pga detta i den här åldern. Hur var vi själva? Är det inte lärarens sak att få med eleverna? Att fånga intresset? Kanske tänka om. Hur kan vi göra för att nå målen och göra på ett annat vis där jag kan se utveckling och kunskap? Man måste förklara syftet. Man måste hålla sig till fakta och saklig information.
Den här läraren ger flera budskap i samma uppgift. Hon påtalar att vissa uppgifter är en träning i saker som kommer men lämnar ut helt fel instruktioner för att man faktiskt ska lära sig rätt. Jag har aldrig sett en sådan källförteckning som hon skickade med igår. Den stämde inte ens överrens med informationen hon skrivit till uppgiften.
Men att utgå från att man är ointresserad och trött. Är det alltid elevens fel om han inte hänger med? Visst borde eleven säga till och efterfråga hjälpen men är det inte lärarens del att även denne frågar. Varför gör du inte det du ska? Har du svårt att komma igång? Är det något du inte förstår? Kan jag hjälpa dig på något vis? Jag ser att du är trött vill du berätta varför? Men även om man efterfrågar hjälpen så får man den inte i alla fall och då kan man undra, är det något form av straff? Va leder de? Ingenstans.
Idag accepteras heller inte hur mycket frånvaro som helst och liksom en själv försöker man ta sig till skolan och jobb och i alla fall delta så gott man kan trots att man har svårigheter med sömnen eller med magen. Kanske har saker hänt hemma som gör att man har svårt att hålla fokus. Man kan inte utgå från det man ser. Det är inte alltid så lätt att vara ungdom. Kraven är så stora och trots att en kurs ska vara hundra poäng vilken ungefär motsvarar hundra timmar så är det stor tidspress. Många uppgifter samtidigt. Att jobba hemma visst men i så stor mängd? Visst är man efter och har slöat får man stå sitt kast. Men när en uppgift tog ca sex timmar att få klart hemma och man knappast får hjälp att förstå den då budskapen i uppgifter är av olika karaktär så är det inte så lätt. När man efterfrågar hjälp så kan man inte få den. Man får inte veta vilka uppgifter man bör börja med, som man ser som viktigast eller vad som krävs för att få betyg eller rent av höjja detta.
När man sedan väl får hjälp så är den inte okej. Alla uppgifter SKA vara klara på en vecka. Är detta rimligt? Ja de är rimligt. Men utan svar på HUR alla ska göras så nej det ÄR inte rimligt. Läsa tre böcker på en vecka bla. Samt göra ca fyra fem uppgifter till varje bok. PÅ skoltid har man fått en halvtimma per vecka till läsningen under ca fyra veckor. Men då ska man även göra div uppgifter till samt andra arbeten under tiden. Sedan har man ju fler ämnen. Nu ska vi hålla i minne att min son går en yrkesutbildning. Han läser inte en plugglinje.
Trots att man de senaste veckorna har jobbat hemma och lämnat in många uppgifter får man ändå kritik. Stanna hemma och sov och gör resten på en vecka. När man tar upp problemet får man först rejäl respons efter samtal med rektor. Då ska vi plötsligt få klart EN uppgift per vecka. Mera rimligt men att läsa de där böckerna de får vi inga svar om. Ska böcker läsas en per vecka sedan och fyra uppgifter göras på dessa? Är de inte tillfälle att få veta vad för böcker på en gång så man kan starta läsningen?
Det är väldigt svårt att få några svar. Jag är GLAD att detta skett per mail. För jag har mailen som läraren har skrivit. De har jag vidarbefodrat till rektorn. Jag ska och även Oskar ha en ursäkt för hennes påhopp. Om hon visste hur vi haft det hemma så ska hon va glad med de han fått gjort. Jäkligt glad. Det han har lämnat in är inte heller något som varit dålligt. Han har för fan fått bra betyg på de flesta. Ändå kan hon kasta skit. Om hon visste vad tid jag lägger ner på att hjälpa mina barn. Hon borde va jävligt tacksam. Jag lider med resten av eleverna som inte har föräldrar som säger ifrån och som hjälper. Alla kanske inte kan. Får veta. Jag hade inte sagt något om det BARA hade handlat om min son. Men när större delen av eleverna i TRE klasser som jag vet om inte hinner med och når målen kan vi inte enbart skylla på barnen.
Den här läraren borde lära sig mera om ungdomskulturen. Var på en otroligt bra föreläsning om detta i min handledarutbildning. Jag har fått lära mig enormt mycket om detta när det gäller mina egna elever. Hur fungerar ungdomar? Varför gör de saker som de gör och hur ska vi ta oss förbi detta och se individen och hjälpa dom vidare? Det finns otroligt mycket att lära. Man kan inte allt men de måste ju för fasen finnas ett intresse. Men jag undrar om den här läraren har de. Hon kör på som hon gjort fast tiderna förändras och man undrar om hon tappat en del kunskaper på vägen själv. Om hon ser de dubbla budskapen i uppgifterna.
Lyssna på texten. Rita de bilder du ser och skriv ner vilka bilder du får när du hör texten. Motivera. I nästa stund står det rita de bilder och/ eller skriv ner dom.... alltså först ska du både rita skriva och motivera. Sedan kan du välja, rita eller skriva eller göra båda. Men så står de lämna in din bild och motivering.... öööö? Sedan kan man fråga sig, är de bild eller svenska? Att rita borde vara ett val som är en liten extra bonus men som kanske inte ska ingå i själva bedömningen.
Samma gäller för rapporten.... men ja nej jag förstår inte. Men man ska ju inte förstå allt. Men jag vet att de har att göra med en förbannat jäklig mamma. Å det står jag för men jag tänker inte acceptera att min son behandlas på det här viset. Tror hon det leder till bättre resultat? Men en sak ska hon veta. Hon ska få in varenda jävla uppgift. Bara jag får veta HUR med de där böckerna som är kvar nu. Denna vecka skrev hon ut alla uppgifter. Läs igår torsdag. Så skulle hon ROSA markera det som skulle göras. EN uppgift kunde hon markera.... förutom böckerna som hon struntande i. EN. Resten var visst gjorda nu. Oooops. Hoppsan. Så den här veckan rasslade det visst in två tre uppgifter.
Kommentera här ♥
1 st
Återigen
Datum: 2012-03-29 ♥ Klockan: 23:11:22 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Ja intresset för bloggen sjunker hela tiden.
Även om ja skriver så händer inte mycket.
Så nu kommer åter tankarna på att avsluta.
Kommentera här ♥
0 st
Underbara
Datum: 2012-03-27 ♥ Klockan: 10:57:18 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Ibland är det något litet som kan göra en så otroligt glad. En kommentar, ett leende eller bara en beröring. Det lilla som betyder så mycket.
Sedan är det saker som är så stora. När jag idag på morgonen möter min son och jag känner mig varm inombords och tänker:
VILKEN STILIG kille han blitt. MITT barn.
Snart 17 år sedan. 21 år gammal blev jag mamma till mitt första barn. En stor händelse. Något magiskt. Sådär så man knappt kan sätta ord på de. Kärlek. Samhörighet.
Två underbara söner till. Lika fantastiskt.
Att få en kram. Ja till och med jag har lärt mig. En beröring. Ett tack. En hand som söker min och kramar den ömt och ser mig i ögonen och säger tack för att du hjälper mig. Så litet för mig men så stort och värdefullt för mottagaren.
Minnen. Saker man delar. Som man både kan skratta och gråta till. Gemenskapen.
Nya möten. Öden.
August som med sina funktionsnedsättningar har gett oss så mycket. Kunskaper, insikter. Som vi har växt. Hade jag inte haft min August hade vi inte mött en hel rad med människor som idag betyder så mycket för oss.
Ett sms. Några ord. En bild. En liten filmsnutt. Några fraser som kan få en att sitta och le i flera timmar. Saker som värmer. Pirrar i magen.
Ett mail, ett vykort eller ett brev. Ett telefonsamtal.
Idag har jag på morgonen verkligen känt mig så glad. Jag har känt den där speciella känslan. Lycka... massor med känslor. Att känna att något stort händer och att man är delaktig. Att man räknas. Finns.
August sitter vid sin dator. Han sjunger. Det är en blandning av julsånger och ord han komponerar in. Det är ord av glädje. Sången blandas med alla de frågor han alltid har. Så kommer några WIIIIOOOO.... jippi. WOW. Inte innesluten utan glad. Vad glad jag är säger han. Jag måste skriva ner alla saker han sagt. Så jag kommer ihåg.
Solen skiner. Snickarn är här och tar bort altandörren i sovrummet och får in ett fönster. Jag sitter och bara är. Funderar. Tänker. Planerar. Hrm. Jo så får de bli. Jag njuter. Vill bara vara.
Till DIG, ER. Tack för att ni finns. Tack för allt ni gör. Allt ni delar. Ord som värmer. Saker som är så stora. Saker som gör att man tror på livet.
Kommentera här ♥
3 st
Medicenering.
Datum: 2012-03-25 ♥ Klockan: 10:43:59 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
När jag för många många år sedan "gick in i väggen" som man sa då och mådde väldigt dåligt hade jag turen att träffa en bra läkare. En allmänläkare som faktiskt SÅG mig. Rakt igenom.
Utifrån min historia såg hon saker bortom symtomen jag uppgav och förstod mer än jag. Jag hade drabbats av panikångest. Depression.
Hon ville då att jag skulle börja prata hos en kurator. Jag var inte alls sugen men jag lovade att göra ett försök. Jag hade inte tänkt prata med kuratorn men jag lovade att gå dit. Det gjorde jag. Jag hade turen att komma till en bra kurator också.
Efter ett tag insåg hon att jag behövde hjälp. Mer än att prata och komma fram till vad mitt mående berodde på. Jag tog mig inte ut ur den svacka jag var inne i. Jag kunde inte ta till mig verktygen som fanns. Jag orkade och kunde inte.
Medicin kom på tal. Jag ville absolut inte. Herregud va man hade hört mycket kring detta om lyckopiller och att de inte löste några problem. De dövade och de visste minsann inte vad detta skulle göra med alla oss som knaprade i oss dessa. Det lät som om vi åt någon form av drog och godis.
Jag började i alla fall med sk lyckopiller och vägen till att det fungerade tog lite tid. Sk inställningstid. Jag mådde skit av att ta pillren men jag började må bättre och fungera i vardagen igen.
Jag ringde ibland till min läkare och frågade HUR länge jag skulle äta medicin och om det var farligt och hade tusen frågor som i sig var ångestbildande. Hennes svar var att jag hade en för låg halt med Serotonin i kroppen. Jag behövde tillsätta detta precis som någon som måste ta insulin för att deras kropp inte producerar rätt mängd av insulin. Hon var klok och kunde förklara. Göra mig lugn.
Åren har gått sedan dess och mitt mående har åkt berg och dalbana så många gånger. Jag har stått på livets kant och funderat på om jag orkat leva. Jag har alltid haft förmågan att be om hjälp och jag har även fått hjälp från sjukvården. Det är inte alla som får, det vet jag. Men jag har haft tur och jag har träffat bra läkare. Jag har gått i olika former av terapi och jag har gjort många olika saker under åren som lett till lite olika insikter och behandlingar.
Jag har även mött konstiga människor i vården. När jag i andra sammanhang sökt hjälp och man sett vad jag äter för mediciner. Är man ledsen för att man är fruktansvärt sjuk i bukspottkörtelinflamation eller ska opereras och mår dåligt när man vaknar beror det inte på just detta utan det faktum att jag har ADHD. Har man detta eller panikångest eller haft depression kan man bli behandlad på väldigt konstiga sätt. Man KAN ju behöva ta sin medicin så man inte blir våldsam. Men jag är inte våldsam. Jag har min medicin för ADHD för att få ordning i skallen. Kunna hålla fokus. Inte för att jag har bukspottkörtelinflamation. Inte för min onda mage. Inte för att jag har migrän. Jag behöver heller inte ta den för att jag är ledsen när jag är sjuk och ensam på sjukhuset och känner mig nere för att det är svårt. Att jag har ont. Att ingen kommer och besöker mig. Att ingen ringer. Min ADHD medicin hjälper inte mot detta. Inte alls. Den botar heller inte dessa åkommor. Ändå kan man få för sig att jag blir hjälpt bara jag tar den eller att de ringer dit en psykolog. Eller att jag rent av inte har ont i magen och svimmade i ambulansen av smärta eftersom SÅHÄR kan en person med diagnos bete sig för att få UPPMÄRKSAMHET. Alla med diagnoser är ju EXAKT lika.... tror många. Tänk va fel de har.
Jag har fått fler mediciner. Jag behövde tex en stämningsstabiliserande medicin. När jag hade ätit den ett litet tag fick jag höra att den var både vanebildande och att den snart skulle narkotikaklassas. Självklart blir man rädd. Jätterädd. Men så får man tänka till. Man får prata kring detta med sin läkare. Jag har ju en bra läkare med många års erfarenhet. Han har verkligen fått mig att förstå att man ibland måste välja.
Välja? Ett liv där du knaprar piller och inte löser dina problem? Bli beroende av vanebildande mediciner?
Jag blir så förbannat trött på att höra detta. En medicin som du tar för att du mår så dåligt så ditt liv inte fungerar, ett mående som gör att du inte fungerar vare sig hemma eller på en arbetsplats. När du mår så dåligt så att det handlar om du orkar leva överhuvudtaget. Vad ska man göra när inget annat fungerar? När din livssituation är så svår att du inte kan ta dig ur sängen eller kanske till och med gör dig själv eller andra illa? Är det då något fel att använda en medicin? Säger någon till en diabetiker att du borde inte ta ditt insulin. Eller till någon med svår smärta att låt bli morfinet, du blir beroende. Ja givetvis får den som tar morfinpreparat höra att man blir beroende.
Men vet ni... om man tar en medicin i medicinskt syfte är det skillnad. Det är en annan sak om jag får en medicin som jag överdoserar eller tar fast att jag inte behöver. Om jag börjar ta morfin för att jag tycker om känslan av att ta en dos inte för att jag har smärta. När jag tar mediciner för att få någon form av rus.
När jag var runt tio år fick jag migrän. Det tog lång tid innan jag fick medicin som hjälpte. Till att börja med fick jag flytande alvedon på literflaskor. Jag kan säga att alvedon inte hjälper mig ett skit än idag. Att få medicin för migrän var det inte tal på. Inte till någon så ung. Så istället gav man mig CITODON. JAA, det är ju beroendeframkallande. Så sa man. Jag fick bara ta detta i yttersta nödfall. Jag var säkert inte mer än 12 13 år. Mamma och pappa slet med mig. Jag var galen när jag fick mina anfall och jag vet inte hur många vändor vi var till akuten. Man skikade både mig och mina föräldrar till barnspyk också där en dum läkare satt och pratade med mig som om jag var tokig. Jag hade sån huvudvärk men tokig? Nja det var nog han som var mer tokig än jag. Men de är en annan historia.
Citodon omvandlas till morfin. Jag fick med andra ord ganska rejäla mediciner väldigt liten. Migränmedicin hade varit bättre för de hjälper bättre. Men jag fick ta detta. Några år. Jag är inte beroende och har inte ätit Citodon på säkerligen 20 år. Men jag anser det var fel att ge mig detta. Men jag har överlevt och det räddade både mig och min familj där och då. Vi fick inget annat alternativ. Jag hade så int i skallen så jag var totalt tokig eller helt utslagen i flera dagar. Vi gjorde allt för att jag inte skulle få huvudvärk och jag hamnade i massa konstiga ideer som kunde utläsa migrän. Jag begränsade mitt liv och idag kan ja verkligen skratta åt alla dumma saker jag trodde gav mig migrän. Men jag är ändå glad att jag till slut fick något som hjälpte något. Som gjorde att jag till slut kunde hantera min migrän och till slut inse vad som verkligen kunde ge migrän och inte. Att sluta äta korv tex som jag gjorde för att jag råkat få migrän EN gång efter att ha ätit detta var ju dumheter.
Ingen vet vad de mediciner jag tar gör med kroppen i långa loppet. Man skrämmer upp mig titt som tätt med lyckopillersnacket eller narkotipreparat eller vad det nu kan bli. Till och med en personal på Apoteket påtalade att medicinen mot smärta jag fick utskrivet när jag fick gallstensanfall var vanebildande och att jag BARA skulle ta den OM jag verkligen var tvungen. Jag hade fått TIO stolpiller. TIO!!!! Tror någon att om jag gått hem och tagit de där vid TIO olika anfall under några månader som jag hade problem gjorde mig beroende? Hur mycket morfin och annat fick jag inte under tre månader? Av smärtor och sjukdom och operationer med komplikationer? Jag sitter här idag och har inget sug efter dessa mediciner. Jag tog dom DÄR och DÅ för att jag var tvungen. Jag fick även ta lugnande under min sjukdomstid. Men jag har inget sug efter några preparat. Mediciner som jag fick under den här tiden.
Jag kommer säkerligen få men någon gång eller rent av dö i förtid, av medicner jag äter. MEN jag har inte något val. För OM jag inte väljer detta så kommer jag inte fungera. Jag kan inte må så pass bra så jag kan leva. Ja jag har provat utan. Jag har provat olika alternativ. Många gånger. Men det går inte. Jag vill kunna vara jag, mamma, vän, maka, kunna arbeta och fungera. Jag kanske inte ens skulle orka leva. Så mitt val har varit att ta emot den hjälp jag fått och även förstått att medinerna är en hjälp. Inte en lösning. Men den är en del i att kunna klara av livet och lära sig sätt att hantera saker på.
Jag vill leva. Därför har jag fått välja mediciner. Jag har inte bara tagit medicin för att hitta en väg ur något problem som jag inte velat göra något åt. Jag har jobbat massor med mig själv. Jag har massa kvar att lära. Men att man har brist i ballansen i kroppen och någon defekt i hjärnan kan jag inte göra något åt. Det här är jag. Förr visste man mindre. Många fick stora doser mediciner och man åt dom vare sig man hade problemen kvar eller inte. Lugnande. Man fortsatte livet ut. Man fick ingen hjälp att reda ut varför man mådde som man gjorde. Diagnoserna var inte de vi idag har. De flesta kunde få diagnoser inom pyskiatrin som väldigt många hamnade i fast man idag skulle ha fått helt andra diagnosnamn på. Diagnoser idag anses vara en sk trend. Något man vill ha för att ha något att skylla sitt beteende eller sätt att vara på. För de flesta som får en diagnos handlar dom om att få svar på VARFÖR man fungerar som man gör. Att få en förståelse för sig själv. Att kunna få hjälp och verktyg så man får ett liv som fungerar.
Varför det har blivit så många som mår dåligt eller kan få en diagnos idag beror väl inte på att det är något nytt. Förr fanns inte de krav som finns idag. Vilka i min ålder gick i en skola där de krävdes att man skulle vara så lika i sitt kunnande? Hur många fick streck i betyg fast att de var där och kämpade? Ingen. De va de som inte var där som fick de. De flesta fick betyg men kanske inte de bästa. Många var hemma och tog hand om barnen under deras uppväxt. Man jobbade deltid. Idag utsätts vi för så många krav så de som idag får diagnoser kanske inte hade fått de för ex antal år sedan för de kanske hade haft det lite lugnare. Jag kanske inte heller hade klarat skolan om det sett ut som idag. Mitt liv rasade när jag både skulle klara av ett hem, barn, vänner som ställde krav ett jobb och allt vad livet innebär. DÅ först rasade de. Hade tempot i livet och kraven varit mindre hade jag kanske fortsatt klara livet.
Nu har jag fått en hel del svar. Jag har hjälp av medicin. Jag är inte rädd att ta de där tabletterna som andra anser att jag blir beroende av eller som förstör min kropp. Jag har att välja mellan liv eller död. Jag har valt att leva här och nu. Dö gör alla förr eller senare. Men att sluta leva nu, eller när jag började må skit strax efter 20 så väljer jag att leva nu och dö lite tidigare om det är så det blir. Måste jag någon gång ta en sömntablett för att jag inte kan sova och blir så trött att livet rasar tänker jag ta en sömntablett. Jag tänker inte ta sömntabletter om jag kan sova. Får jag så svår ångest att jag inte klarar av mig själv och mår så dåligt att jag inte fungerar tänker jag ta en lugnande tablett. För att orka ta mig tillbaka till livet. Jag kommer aldrig ta lugnande tabletter för att jag söker ett rus. Eller vill döva min kropp. Om jag får så svår smärta att jag inte kan fungera så kommer jag ta smärtstillande. Men om jag inte har ont kommer jag inte ta några preparat som kallas morfinpreparat.
Andra kanske ska tänka till varför de allt oftare dricker alkohol. De är så skönt att ta ett par glas vin och lugna ner sig hör man. Jag sover bättre. Jag tycker det är så avkopplande. Hur många med handen på hjärtat skulle tänka att de är i farosonen för ett beroende av alkohol? Jag säger inte att de är fel att ta lite vin ibland även för avkoppling men jag vet att allt för många tar de där glaset lite för ofta och lite för många glas. Till slut måste man ta mer och mer och allt oftare. Är det är ett bra sätt? Finns de kanske andra sätt att komma till ro på? Kankse ska man ta tag i orsakerna till att man måste koppla av med alkohol? Varför hackar man inte på alla som har detta beteende och ifrågasätter detta?
Sluta dömma andra. Du har inte varit i någon annans kläder än dina egna. Du har inte levt någon annans liv. Även om DU har liknande erfarenheter eller diagnoser så är vi individer. Vi klarar saker på olika sätt. Men sluta ifrågasätt andra och deras livsval. Ge inte andra mer dåligt samvete än det vi redan bär. Jag tror mig veta att det är få som använder mediciner på fel sätt. Jag tänker heller inte stå och få skit för att andra gör detta. Jag måste utgå från mig. Jag måste göra det som är rätt för mig. Även om jag blir sk beroende så kanske de måste få vara så för att jag ska kunna leva. Hoppa på alla andra som äter mediciner för sitt hjärta eller får sitt insulin eller vad det nu kan vara. Varför får inte de söka tillstånd för att få sin medicin? Eller kämpa sig blodiga för att få hjälp? Varför ska psykisk ohälsa och saker inom NPF ses på annat sätt?
Jag är inte glad i att jag måste äta medicin. Men jag anser det bättre än att leva i ett helvete. Hur skulle du göra? Ja de är din ensak. Ditt val. Att lära sig försöka förstå och visa respekt och söka information. Att inte dömma. Mitt liv. Mitt val. Inget enkelt val men ett val för överlevnad.
Kommentera här ♥
4 st
Solen
Datum: 2012-03-24 ♥ Klockan: 13:05:51 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Tänk va gott solen gör.
Att man pga solen helt plötsligt orkar och VILL saker. Sådana där saker som man i vanliga fall inte alls är sådär sugen på att göra. Städa tex.
Jag har gjort lite sånt idag. Hängt ut tvätt bla.
Nu sitter jag dock inne. I soffan. Ja nu BORDE jag sitta ute i solen. Men just precis nu har Laban kommit till ro och jag känner hur huvudvärken sakta kommer smygande. Ska vila en stund.
Oskar har gått till affären för att handla lite. Ska bli taccopaj och vidare en cheesecake. Härligt när han vill lite och vi kan göra detta tillsammans.
Albin är ute och provar nya brädan....
Hade tänkt åka ut lite. Men som vanligt tar jag mig inte riktigt mig före med detta. Men jag njuter av att bara vara hemma. Sakerna jag fått gjort är i alla fall något. Jag har det aldrig perekt hemma. Aldrig. Men varje gång jag plockar blir det lite lite mer ordning i oredan. De räcker för mig.
Försöker att inte känna press och stress när galna grannar far runt i sina trädgårdar. Min ser ut som FAN. Men ja de får må illa. Jag har beslutat inte göra de. Vi får se va vi vill och orkar.
Men jag tänker njuta av livet och vara tacksam för det jag orkar. Det jag vill gör jag. Resten får vara.
Kommentera här ♥
1 st
Pyssel
Datum: 2012-03-21 ♥ Klockan: 18:59:05 ♥ Kategori: scrapbooking
Har inte pysslat på evigheter. Dels har jag inte haft en enda beställning och inte kommit mig före med kort och annat jag tänkt göra.
Men så fick jag en beställning idag. GLAD. det blev detta kort.
Kommentera här ♥
2 st
Beslut
Datum: 2012-03-21 ♥ Klockan: 10:44:51 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Det är tyst runt mig. Jag njuter faktiskt av tystnaden. Jag njuter av att bara vara hemma och inget göra. Ensamheten. Inga krav. Bara jag. Bara vi. Ja det är ju någon mer här. Djuren och jag.
Jag har varit väldigt stressad sista tiden. Jag hinner inte med. Jag orkar inte heller. Det är en ny situation hemma. Kring barnen. Därför har jag valt att ta en del beslut. Om vad som är viktigt och inte. Vad ska jag lägga energi på? Var behövs jag mest och var vill jag vara? När minnet sviker och kroppen skriker NEj så måste man stanna upp. Ta en funderare.
I måndags efter jobbet skulle jag förbereda mig inför skoldag på min lediga dag tisdag. Jag fick inget gjort. Gjorde inget. Jag har inte fått något med skolan gjort. Mest under tvång. DU MÅSTE. Jag har knappt tagit in vad jag läst. Jag är superintresserad men med allt annat så fick jag ingen ro. de jag har gjort har gått bra och blitt godkänt så det handlar inte om de. Jag gör aldrig saker sådär halvdant. Jag pallar inte sånt. Jag är inte sån. Så jag la fokus på det jag ville under måndagen.
Dels var jag iväg med min kisse som var sjuk till veterinären. Sedan gjorde jag det jag SKA när August är hos Malou. Är tillsammans med mina andra två barn. Jag har inte avlastning och avlösning för att jag inte vill ha mitt barn hemma. Jag har detta för att hinna vara med mina andra två barn. Så jag och Albin pluggade inför ett prov i skolan. Vi pratade och planerade saker i veckan. Idag blir det synsam och läkarbesök tex och vi ska nog hinna titta efter en vårjacka.
Bild: Oskar och Laban.
Sedan pratde jag och Oskar igenom vår situation och sedan pluggade han naturvetenskap och jag hjälpte honom. När August kom hem kunde jag lägga fokus på honom. Sömnen är svår nu. Det är svårt att komma till ro. Så det tar sin lilla tid. Klockan är ofta enormt mycket innan jag kommer i säng. Då hade redan alla tankar kring skolan löst sig. Jag behöver inte det momentet nu. Jag vet att jag klarar av det men jag anser inte att jag har motivation och ro.
Jag kommer aldrig välja bort mina barn för mig själv. Aldrig. Jag har aldrig sagt att jag måste vara barnledig eller inte vill ha mina barn. Jag må vara ensamstående med barn, ja jag är omgift men jag är ju ändå ensam med mina barn. Även om deras pappa finns så är jag ju just en sån där förälder som delar barnen med någon som jag inte lever med. Många av dom som gör de pratar så mycket om sina lediga veckor och helger och att de MÅSTE ha detta. Det är bidrag hit och dit och det är mammor främst som styr över barnens tider och bestämmer aktiviteter och när de ska vara hos den ene eller andre. Så har vi det inte. Här får barnen komma och gå i stort som de vill och behöver. Här är barnen alltid välkomna. Så jag kommer aldrig välja bort. Jag valde att skaffa barn för att jag ville ha barn. Barnen är mina alla dygnens timmar. Alla dagar året om.
Bild: Albin och Laban.
Vi hjälps åt så gott vi kan. Utifrån våra förutsättningar. Jag tänker inte kräva saker för att jag SKA HA eller har RÄTT till. Jag tänker inte sätta någon på pottkanten utan vi försöker alltid hjälpas åt.
Jag har tagit ett belsut jag kände var rätt. Elever ger jag inte upp. Jag är utbildad sedan tidigare och kan givetvis lära mig mera och utvecklas men känner att jag gör ett bra jobb och att jag klarar mig bra just nu med det som är. Så jag hoppade av skolan. Det kändes så skönt. Gårdagen var en migrändag och jag sov hela dagen så någon skola blev det inte. Jag kan säga att jag var helt frånvarande. HELA dagen. Men de dagar som i måndags när jag verkligen stannar upp och är med barnen och KAN detta så mår jag bra.
Bild: Våran bäbis sover och snarkar i sängen bredvid husse.
Idag när jag gått med Laban på en långpromenad och sedan kan stanna upp och vara såhär som vi är i soffan nu lagom trötta så mår jag bra. Jag vill inte känna panik och stress och hysteri. Jag är så glad i mina ungar som förstår. Som är så stora nu att jag kan sitta ner och förklara. De är så underbara. Både mina tre och Daniels tjejer. Fem underbart goa barn. Att ha en make som förstår och människor runt som är så goa. Det är bra att stanna upp ibland. Att skaffa valp var ett kanonbra val. Jag satsar på de och vilar från annat ett tag.
Kommentera här ♥
0 st
Aktivitet
Datum: 2012-03-17 ♥ Klockan: 09:19:38 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Jag har varit frånvarande. Inte närvarande.
Jag kämpar ganska hårt med mig själv just nu. Samt att få saker i vardagen att rulla på. Det är aningen mycket nu runt barnen framför allt men även med MIG.
I måndags jobbade jag, var sedan på ett två timmar långt möte ang Albin och hans svårigheter i skolan. Sedan åkte jag med enbart en banan i magen vidare på föreläsning i Karlstad med goaste Maria Andersson som föreläste om Flickor med ADHD.
Jag har i flera år tänkt gå och lyssna till hennes föreläsning men av olika anledningar har det bara inte blitt av. Det var nog meningen så. Det var nog helt enkelt så att det var just NU jag skulle gå.
Mitt första möte i livet med Maria var när hon kom tillbaka till samhället vi växte upp i när vi började sjuan. Jag lärde sedan känna henne mera som människa när hon och min syster bodde grannar. Men jag har ju i alla år vetat vem Maria är. Hört om henne och sett henne.
Det var med många känslor jag lyssnade till hennes historia. En historia jag hört delar av. Vetat om men inte på detta vis fått ta del av. Maria berättar sin livshistoria med både glädje och sorg, på ett lättsamt sätt och med det sätt som är så mycket Maria... med glimen i ögat och med charm fast det bakom orden finns så mycket trauma.
Jag skrattade men tårarna rann också. Inte bara för Marias skull utan även för min egen. För att jag kände igen så många saker. För att jag kände OJ de är ju sådär de är. Sådär JAG är. Så jag fungerar. Så jag känner.
Vi är inte lika. Men ändå har vi många likheter. Jag har dock haft turen att inte hamna så fel som Maria och haft en sån uppväxt som hon fick. Men ändå finns paralellerna fast jag har klarat vissa av dom på andra sätt eller egentligen fått de större problemen mer som vuxen än som barn. Eller rättare sagt jag har svårare att klara mig nu än som barn på något vis.
Men jag brottas med känslorna. Det väckte så mycket. Jag bearbetar och jag söker svar och förklaringar. Tyvärr möter man så mycket motstånd. Man möts med saker som att man försöker ge skuld, dåligt samvete eller att hitta någon att skylla på.
Det är ingens fel. Ingen bär skuld. Ingen ska ha dåligt samvete. Men jag frågar för att jag behöver veta. Jag behöver få svar för min egen skull.
Bortskämda svåra barn. Barn som gör saker ingen förstår. Saker jag själv hört om mig själv genom livet som gjort mer och mer ont. Ju mer jag förstått och lärt mig. Samtidigt förstår jag dom. De runt mig. Det var så mycket Maria gav mig ord för.
Men så är de de där att förlika sig med allt. Att acceptera. Så vill jag prata om det. Reda ut. Försöka förstå och samtidigt förklara. Men så blir de så fel på något vis. För det blir för mycket. Jag blir så frustrerad och arg. Jag blir så ledsen och går igång. Fast att jag vill förklara för mamma att jag nu förstår saker så känns det som om hon inte kan ta det till sig. Som om jag ger henne eller andra skuld. Jag vill ju bara förklara att jag förstår och att jag vill ha förståelsen och säga att jag vet va ni har kämpat. Att jag vet att alla har gjort va de kunnat och vad de kände var rätt. Min mamma hon har gjort massa RÄTT, men från andra fått höra vad hon gjorde fel och skämde bort. Jag har själv sagt att sådär skulle jag aldrig gjort. Du borde ha gjort si eller så, envisa ungen som jag naturligtvis var hade allt ätit till slut om hon bara låtit bli att koka mina stuvade makaroner..... men hon gjorde helt rätt. Faktiskt.
Men mitt i min egen kaos så får jag inte fram det rätt. När jag vill förklara att jag förstår. Att det fanns orsaker. Många vill inte ens ta det till sig eller inse att det fanns något där bakom. För man har redan en bild. Bilden av problemet. Jag var envis och bortskämd eller vad det nu kunde vara. Jag var dessutom duktig i skolan. Inte var jag överaktiv. Visst sov jag till slut. Inte hade jag besvärligt med kompisar. Jag gjorde ju inte några dumheter. Inte var jag impulsiv. Tvär och hade svårt med vissa situationer. Kläder fungerade ju också.
Men nu kan jag räkna upp massa saker. Ännu mera saker sedan jag lyssnat på Maria. Saker jag aldrig tänkt på själv.
Vi är alla individer. Vi är olika. Men vi kan ändå ha samma diagnos. Olikheter men ändå likheter.
Kommentera här ♥
5 st
Om könshår
Datum: 2012-03-11 ♥ Klockan: 09:28:44 ♥ Kategori: Allmänt
Jag är med och svarar på div marknadsundersökningar. Lite skoj sådär.
Häromdagen fick jag frågor som handlade om att raka bort oönskad hårväxt. Det skulle svaras på OM man tog bort, var och hur osv osv.
Några frågor va hur udda som helst.
Dels undrade man var någonstanns man vanligast tog bort oönskad hårväxt... inte udda så men ställena att välja på va ju lite udda.... I KÖKET? Gör någon de? Rakar benen i köket? Ler.
Sedan kom de ju frågor ang intimrakning. Jag anser ju att jag enbart och endast kan svara utifrån mig själv. Jag har ju liksom i väldigt liten utsträckning någon aning om hur andra gör eller varför de gör de eller inte eller hur de känner kring detta. Jag har ju inte så stor koll på hur folk runt mig gör med sin hårväxt överhuvudtaget. De är inte så ofta jag ser mina vänner så pass avklädda så jag vet. Å jag kan inte säga att jag vet varför de i så fall gör de eller inte eller de främmande människor jag möter eller kanske ser mer avklädda i en offentlig dusch tex. Jag kan inte säga att jag tittar på sånt eller ens tänker i dessa banor som jag borde ha gjort för att svara...
Frågorna ställdes dels OM man inte tog bort sitt könshår och OM man gjorde de. Frågorna var om man trodde att människor gjorde de för andras skull eller sin egen. Om de var en trend eller modernt, om man gjorde de för att känna sig fräsch.... å så frågade man då om man var mer självsäker och sexig.
Alltså jag kan ju svara på varför JAG gör de eller inte... om jag gör de för att jag känner mig fräsch eller rent av sexig med eller utan hår.... men om andra gör de?? Inte vet jag men att svara på om andra känner sig mer självsäkra med eller utan hår? Va e de för fråga? OM jag känner mig självsäkrare okej... udda fråga ändå men HUR ska ja veta att människor jag möter är självsäkra för att de sparar håret på musen eller inte?
Jag möter någon.... Tänker vilken självsäker kvinna. Hrm.... jag vet inte om hon har håret kvar eller inte? Vilken chock va? Vet jag inte? Så för att jag ska kunna svara på en sån fråga måste jag då säga:
-Du är så självsäker... har du kvar ditt könshår eller inte?
Gud så dumma frågor alltså.... å sedan sexigheten... Jag är ju inte bisexuell eller homosexuell så jag har liksom aldrig tänkt så... å va sexiga kvinnor är med eller utan hår på musen. Har aldrig tänkt så alls. Å för min egen del handlar de inte om att va sexig eller inte heller.....
Men dessa frågor man får är lite roliga ändå.... Titta på bilden. Eller en film. Reklam alltså. Är tröjjan på bilden av god kvalitee eller skön att ha på sig? Öööö jag vet inte? Jag ser ju bara en bild.... eller reklamen om en korv... den ÄR god.... bara genom att se reklamfilmen vet ja ju inte.... den SER god ut är ju lite skillnad. Å de handlar sällan om att man har smakat utan titta på filmen och utgå från den... korven ÄR god... ler.
Men nu när jag ändå tjatar om detta med att ta bort hår på kroppen... berätta... kan ni säga att man är mer självsäker med eller utan könshår? Ler stort.....
Kommentera här ♥
3 st
Halkat
Datum: 2012-03-10 ♥ Klockan: 16:48:23 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Givetvis halkade jag rätt illa igår i skogen och slog i vänster sida.
Jag hade aldrig gått ut i snålblåst å skitväder igår om de inte varit för Laban, men de va jäkligt onödigt att ramla.
Som tur va skrek Laban annars vet ja inte om ja vaknat till. Trodde jag ramlat på honom men han blev som tur är bara rädd. Men ja vi gick en ordentlig promenad medan jag mådde mer och mer illa.
Lätt hjärnskakning kanske men framförallt sträckt till nacke och idag har ja rejält ont i kroppen. Svag i armen som ja slog i ond höft men nacken är värst. Inga piller hjälper och man spänner sig gärna när de gör så ont.
Men vi har vädrat sängkläder och bäddat rent och tagit rätt på massa tvätt och grejjat och nu är jag så slut så ja ligger. Aldrig lagomt. Varför inte låta bli när de gör ont? Samvetet. Vem ska göra de? Vem ska orka och hinna?
Kommentera här ♥
2 st
Ivern fortsätter
Datum: 2012-03-09 ♥ Klockan: 11:09:49 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Jag har fortfarande för mycket i mig som behöver ut. Som behöver få ett forum att komma ut. De där återkommande sakerna som brinner i mig. Som jag vill få ut och vidare. Erfarenheten och tankarna som jag tror kan hjälpa andra.
Jag har liksom en domän inom mig som är så överfull så jag exploderar. I tankar och åsikter. Men jag känner att jag inte får göra det jag vill med allt de där.
Att jag släpper på ventilen så kommer så mycket ut. Så fort. Explosivt. Svårt att stoppa. Varva ner.
För att hitta vägar att kunna stoppa har jag tänkt. Jag har ventilerat. Så ibland är jag glad att någon stör mig ibland. Mitt i det där mailet som är på väg att skickas. Så att jag stannar upp och sorterar bort det som kanske inte behöver vara med, just nu. Att jag frågar hur jag ska göra. Så att någon säger vänta. Invänta svar. Så att jag stannar upp och låter människor svara. Svara innan jag går vidare. Innan ilskan tar över. Eller maktkampen som genast startar i mig då jag anser att man inte gör det man lovar eller faktiskt har skyldighet till.
Jag försöker hitta strategier. Jag hittar och känner att det är bra. Jag finner nya sätt att vila.
Har även förstått att vissa saker måste redas ut. Komma ut. Sägas. Men att jag måste sluta att tolka in saker som inte finns.
Men jag har även sett och märkt att jag har fått nya förmågor. Någon ny form av trygghet som gör att jag gör saker som jag inte gjort innan. Aldrig trott mig om.
Men jag måste sluta explodera. Inte släppa på så fort och så mycket. Det blir så jobbigt. Det tar för mycket. För mig men även för alla andra. Lider med alla runt om. De där som hamnar i mina reflektioner.
Däremot lider jag inte med de som jag delger åsikter som jag har fog för. Jag lider inte när jag säger något som är sant eller som jag har rättigheter till. Men jag lider med de som kommer i mellan på vägen. De som egentligen inte är delaktiga eller som valt att få höra allt svammel.
Men en kanal som är bra är min vovve nu. De har gett energi som är bra. För oss alla tror jag faktsikt. Jag ler och kastar en hel hög med skit åt er som varnade mig. Jag skaffade en valp som i stamtavlan fått namnet MISSION IMPOSSIBLE.... passande för alla skadeglada misströstande människor som bara vill strö salt eller misstro. Han månne heta uppdrag omöjligt men uppdraget är mer än önskat och har inte gett mig problem. Problemen är de runt om som skadeglatt väntar på mitt fall. OM det kommer hoppas jag verkligen att det ger er livskvalite och glädje.
Kommentera här ♥
0 st
Står stilla
Datum: 2012-03-08 ♥ Klockan: 22:22:54 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Mindre tid vid datorn. Mindre tid för bloggen.
Ja jag lägger tid på annat. Anser det är vettigt.
Kommentera här ♥
1 st
Trött på mig själv
Datum: 2012-03-06 ♥ Klockan: 18:31:35 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Ja nu är jag trött på mig själv.
Bättre trött på mig själv än andra.
Jag vill så mycket. Brinner så förbannat så jag brinner upp och liksom blir som en enda hög med aska.
Var fasen ÄR stoppknappen när jag eldar på sådär mycket på en gång? Varför? Å så blir ja uppretad eller arg på något orättvist så är de ju färdigt.
Jag behöver få ur mig allt de här. Jag måste hitta något sätt där jag kan stå å ånga ur mig min åsikt och liksom vara i fokus. FÅ vara där.
Där jag utifrån den jag lärt mig får ut ett form av budskap. En syn från erfarenheter och händelser och böcker och föreläsare och livet som gjort att jag på något sätt hittat lite vägar å sätt som jag fasen tror på.
Men hur? Vilket forum? Hur beter man sig....
Jag vill prata om bemötande och erfarenheter som lärt mig se saker i mitt yrke med lite andra ögon. Ur ett annat perspektiv.
Sedan jag fick barn med diagnos har jag lärt mig så oerhört mycket. Detta med synsätt och hur man blir och är bemött. Genom mitt arbete har jag mött så många människor och genom att själv vara patient. Ju mer jag stannar upp och lär mig och tittar bakåt och även här och nu i livet så ser jag saker ur nya perspektiv. Med andra ögon.
Jag tror att jag har en förmåga. Jag tror att jag har något att dela. Något jag kan. Men hur gör man?
Jag säger inte att att jag kan mer än andra eller inte kommit på saker inte någon annan har men jag har ändå erfarenhet och kan ge tankar.
Jag tror att vi måste stanna upp och fråga oss vem är jag? Vem vill jag vara? Hur vill jag uppfattas? Hur uppfattas jag? Hur aggerar jag? Varför gör jag som jag gör? Hur mycket känslor lägger jag in? Är det rimligt? Är det mina känslor som styr? Gynnar mina känslor de jag möter? För vem gör jag det jag gör?
Är jag på rätt ställe? Vill jag det jag gör?
Sedan borde vi nog tänka lite på hur vi bemöter andra och varför vi bemöter människor olika. Vad är de som gör att jag gör de?
Ja så just nu är jag lite trött på mig själv. Jag vill ju på något vis ändå kunna göra något av detta.
Men jag vill såå mycket och vet inte hur jag ska få till de. Just nu blir ja less på mig själv. Trött och va tror ni alla andra blir? Hon som kan allt tror hon...de tror jag inte men vill få till något som kan gynna fler.
Men nu ska jag försöka hitta STOPP knappen.
STOPP.
Kommentera här ♥
6 st
Om adhd och mediciner....
Datum: 2012-03-05 ♥ Klockan: 14:41:59 ♥ Kategori: August/barnen/Autism
Segt
Datum: 2012-03-04 ♥ Klockan: 11:18:51 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Ja idag är jag seg.
Eftersom jag fick så ont i nacken så sätter de sig i huvudet och jag kan säga att sömnen blir lite sådär, så jag är rejält seg.
Här hemma har vi ju en liten krabat som det är fullt ös på. Så husse har fullt upp när jag jobbar. Ler. Man kan säga att det är uppfostran på hög nivå och det är ju verkligen nu man lägger grunden. Det är väl här många hundägae gör fel, man tycker valpen är liten å söt och att man inte kan säga säga ifrån. Men det måste man ju. Det är liksom försent sen.
Jag blir lite ledsen när man säger att hundar är svåra och jobbiga och sedan har massa beteenden man inte är nöjd med som ägare. Men det är ju jag som ägare som ska visa hunden vad som är okej eller inte. Jag är evigt trött på när man säger att vår hund skäller för de är en sån ras. Vaddå sån ras? Det finns olika hundar som ska jobba med saker och DÅ ska markera med ett skall å detta ska man ju lära sin hund när det är okej med detta, när man ska skälla.
Jag hoppas vi ska få en vovve som fungerar bra så vi kämpar och fostrar och aktiverar. Ler. Detta skulle ju inte vi klara. Speciellt inte jag som mår dåligt. Men faktum är att jag mått rejält mycket bättre sen lillskiten kom till oss. Det är jobb med valp men jag har aldrig påstått annat. Klart de är. Speciellt om man vill lära hunden att uppföra sig och vara så som man själv vill ha den.
Vår vovve ska vara en del i familjen... men han ska inte leda flocken så att säga... ler.
För övrigt så är det ljust i sinnet. Energi finns inte till allt och det finns några saker jag faktiskt vill men som jag helt enkelt inte alls kommit mig för med. Men nu går den energi som finns till jobb och valp å barnen och de viktigaste sakerna hemma. Inte mer. Inte mindre.
Bloggintresset och intresset för datorn har minskat och då känner jag också att man är på väg mot rätt håll i livet. Positivt. Man ser även att bloggen inte är av något större intresse för andra heller. Den ger väl inte det som de stora gör. Yta. Det finns lite att läsa här. Det är inga glammiga saker att kommentera inte heller skriver jag massa skit om andra så man kan va med i en sån hets. Så nej, men orden som kommer kommer och de hjälper mig och det får vara så det får vara.
Trevlig söndag till er som ändå kikar in och överhuvudtaget läser.... tack till er.
Kommentera här ♥
8 st
Insikt
Datum: 2012-03-03 ♥ Klockan: 00:18:16 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD
Trots att allt inte är okej så känner jag att saker har fallit på plats.
Jag har så oerhört svårt att förklara och missförstås nog många gånger.
Saker jag gått igenom sista åren och genom livet har lärt mig mycket. Jag känner att jag fått erfarenheter och även lärdom om mig själv som jag tror hjälper mig se saker med nya ögon.
Några saker har blivit riktiga hjärtefrågor för mig.
Även om jag blivit otroligt känslig och just nu stresskänslig så kan jag i vissa stora delar i mitt liv hantera det bra eller bättre än andra för att jag tror jag hittat verktyg och även en kunskap som hjälper mig och även att jag verkligen från hjärtat och ärligt tycker om det jag gör.
Jag hoppas jag nu håller på att hitta en ballans och vägar för att klara livet. Prioriteringar. Jag känner mig själv bättre och har fått många svar som gjort mig något klokare. Varför och lite mer hur jag fungerar. Varför saker är som de är med just mig.
Ibland är de dock svårt att gå från vetskap till handling. Därför är jag glad att jag har några runt mig som verkligen har förstått och även vågat tro och ge mig chansen. Å stått ut. Ställt upp. Nina har varit en person som gjort stor skillnad. Gjort saker ingen annan gjort. Det har gjort skillnad.
Nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Jobbet. Andra dagen idag. Första skoluppgiften godkänd. Å redan känt va gott valpen gjort mig trots att han idag varit husses kille å ratar matte. Ler. Jag tror på att jag klarar det. Med insikterna jag bär och känslan av att jag tror jag lärt mig något otroligt viktigt.
Tänk om jag kunde få andra att förstå och tänka i de där banorna om bemötande och kommunikation. Tänk om ja kunde få jobba med de på något sätt. Handleda. Ge min tanke. Syn. Erfarenhet. En dag kanske? Men jag har hittat något. Något bra.
