Självklart känner man att man gnäller om småsaker när en människa utan armar och ben klarar det jag gör varje dag och till och med sådant jag inte fixar och som man inte borde fixa om man saknar detta.

Men en sak stärkte mig och det är hur jag tänker kring min son med autism. Tänk om jag tänkte att det här och de där sakerna kan han inte eller kommer aldrig eller ska inte utsättas för och aldrig ställde krav eller hade mål. Tänk om jag sa de en del säger om sina barns förmåga eller vad de sa om Mikael.

Han är ju ett bevis på att finns viljan och om någon tror på en och verkligen hjälper en framåt kan man ju nå hur långt som helst. Allt ser kanske inte ut som för de flesta andra, de tar kanske mer tid och övning men de går ju. Mikael va ju bättre på idrott än jag fast jag både har armar och ben.

Jag har aldrig begränsat något kring August. Vi har anpassat men aldrig avstått. Jag har inte tänk att han inte kommer kunna leva ett rikt och bra liv.

Men jag vet att det finns de som är lika dumma som de som inte trodde på Mikael. De var läkare och vårdpersonal. De jag tänker på är snarare föräldrar. Som bara ser svårigheter och dessutom inte ens är öppna med de nedsättningar som finns eller förstorar upp dom så det växer barnen över huvudet.

Jag stärktes i min föräldraroll och sedan gav det mig en redig spark i arslet. Jag tänker på mina tankar om mig själv.

Nu ska ja bli snällare mot mig själv och framförallt känna att jag duger. Jag kan.

Kommentera här ♥ 1 st