Jag förvånas fortfarande att det alltid, eller allt för oftast är mammor som har rätten till sina barn. Att det alltid är deras behov som ska gå före. Deras vilja. Deras traditioner eller helt enkelt de som har förturen till barnen. Pappor ska i regel snällt stå tillbaka och rätta in sig i ledet och på något vis alltid fira eller ses efter,,,,, när mammorna har roffat åt sig först.

 

Jag är så innerligt less på att man inte kan dela eller stå tillbaka som mamma. Varför kan man inte vara den som kan vara lite mer generös och faktiskt låta pappan ta första plats ibland?

 

Förra veckan fylde ett av mina barn år. Jag såg honom som hastigast när han var hemma och jag fick säga grattis och ge en kram, sedan skulle han fira sin födelsedag på rätt dag med sin pappa. Något år har jag firat jul med mina barn på en annan dag än självaste julafton.

 

Jag tycker inte att det är så konstigt. Jag tycker självklart det är ledsamt att behöva vara den som får vänta men varför ska barnens pappa alltid få vänta? Han tycker självklart det är lite ledsamt som jag att få vara den som får vänta. 

 

Men för mig är de självklart att vi delar. Att jag ibland får vara den som inte får vara först så att säga. 

 

Barnen är inte min egendom. Men för många mammor är de tyvärr så. De ska bara ha och de ska ha bidrag och tiden för inget får ruckas från deras perfekta värld och jag är så innerligt less på sådant.

 

Vi är väl inte bättre eller någon form av medelpunkt? Har vi separerat så får vi också dela på saker..... det måste vi. Barnen mår självfallet också bäst av att kunna veta att vi som vuxna inte alls är ute efter något form av maktspel och maktkamp när det gäller våra barn.

 

Vi kan vara varandras motpoler och vi kan ge barnen så mycket mer om vi bara kunde vara lite mera öppna för förändringar och att vi faktiskt förstår att vi kan ge barnen olika saker och berika barnens liv på detta vis.