Jag har alltid känt av saker i min ogivning mer eller mindre å min mamma å är likadan. Vad detta beror på om de är ett sjätte sinne en ren inbillning osv de bryr ja mig inte om vad någon tycker men detta är min berättelse...


Där ja bodde innan fick ja ofta besök av någon. Han kom ganska ofta till mig å när ja berättade för mid dåvarande sambo så tyckte han ja va dum å löjlig.... SPÖKEN jo tja tjena...

Så med tiden lämnade han mig mer å mer.... Han visade sig i stort sett aldrig så tydligt men ja fick ganska snart känlsan av att detta är ett barn å senare en pojke. Ja tror han lämnade mig för att han inte blev välkomnad av min sambo och kom bara då ja blev ensam. Då min sambo flyttade så kom han tillbaka. Väldigt ofta å blev mera närgången. Han började ofta krypa upp i sängen hos mig när ja va ensam. Han visade sig bara i vårt sovrum och detta gjorde att ja mer å mer trodde han hade anknytning till platsen.

Han har aldrig skrämt mig och jag har flera gånger försökt få veta vem han är och vad han vill men jag har bara fått känlsan av att han inte vill att ja ska vara ensam. Å eftersom ja inte kunde hitta någon som detta kunde vara antog ja att han hade funnits tidigare på den plats huset ja bodde i stod på. Ja inte från huset då huset var så pass nytt.

Så träffade ja Daniel å pojken kom mer sällan,, bara när ja blev ensamoch  när ja flyttade försvann han helt. Så ja trodde min tro var sann... han tillhörde platsen och inte mig.

För några veckor sedan började ja känna någons närvaro igen men inte vems å så sa min mamma att de spökar visst här ja kände att någon fanns här.

Ikväll åkte ju Daniel för å jobba natt å ja hatar att sova ensam, vara ensam. Börjar lära mig mer å mer att vara just de men de va länge sedan ja skulle sova själv. Å ja mådde inget vidare tidigare ikväll å oron kom som den brukar. Å som vanligt äter man en massa å springer fram å tillbaka för att hålla oron borta...

När ja passerar vårt kök från toan å in i vardagsrummet känner ja att någon är i köket, tänkte först bara ignorera de men där står han... MIN pojke står där framför fönstret... han e tillbaka... ser honom som ett ljussken så liten å så spröd...

VEM ÄR HAN??

Ringde mamma å de enda hon hade känt va att detta hon kände va att de var en mansfigur.

Jag vet ingen i min närhet som gått bort ung... ja förstår ju nu att han har med mig att göra... mamma säger min skyddsängel... jo ja begriper att han vill hålla mig sällskap de e den enda känsla ja får... men vem är han... kan han vara någon som följt mig sedan ett tidigare liv??? Ja minns inte något tidigare liv men omöjligt är de inte...

Men samtidigt lider jag med honom så ikväll har ja sagt till honom att han inte behöver oroa sig för mig... han ska gå hem till ljuset hem dit han hör hemma och att ja vet att han finns här hos mig vem han än är... Men än känner ja att han finns här... å han kommer säkert göra mig sällskap i natt... men ja önskar att han fick vara utan oro... komma för att umgås inte för att han tror att ja inte fixar detta.... för ja vet ju att ja gör de trots allt.

VEM ÄR DU???