Dödens ängel satt vid min sida. Hon viskar tyst ut i mörkret:

-Du har förstört någons liv. Ditt liv är inget värt.

Orden slår hårt i mitt bröst. Jag har slagit bort detta. Inte velat höra.

Dödens ängel viskar:

-Lika bra du lyssnar. Du är inte önskad på jorden. Du får inte plats här. Hos oss finns plats.

Jag vet det lika tydligt som för en tid sedan. Jag vet att sanningen är sådan. Men jag förstår inte. Vad har jag gjort som är så illa? Så ont så jag inte är värd en blick. Inte ett ord.

Men har man skadat finns ingen väg tillbaka. Man är dömd.

Ängeln ser på mig och nickar.

-Det finns inget bot. Det finns ingen lindring. Dommen är hård. Du är inget värd.

Ur ljuset stiger jordeängeln, hon som håller mig kvar. Som ger mig tro och hopp om mig själv. Hon som tror på lindring och bot. Men jag skakar mitt huvud. Det är som dödsängeln säger. Kan jag inte förstå kan jag inte ändra något. Jag kommer skada igen. Jag kommer falla ner i mörkret. För jag får inte hjälp ur detta mörka. Jag får ingen förklaring. Jag är dålig. Jag är inte värd något. Dödens ängel nickar och ler ut i mörkret.

Hon vet att jag snart tar hennes hand och jorde ängeln försvinner sakta bort i skuggorna. Ljuset försvinner och jag sitter ensam kvar i ett dunkel.

 
Kan kärleken rädda mig? Rädda mig från det farligt mörka? Ängeln skakar på huvudet och viskar:

-Det är försent. KOM.