Varför kan vi inte acceptera det vi innerst inne vet. Att vi faktiskt har dom som älskar oss. Att vi faktiskt har de som finns där.

Varför vi inte hör det andra säger. Att vi duger. Att vi kan. Att vi är älskade.

Det bottnar väl mest i att vi själva ser ner på de vi faktiskt är. Att vi inte själva vill se att vi faktiskt är bra. Duger. Att vi inte är fel.

Så länge vi kan stå för de val vi gör och våra åsikter så är vi ju bra. Alla älskar oss inte men det måste de ju heller inte. Huvudsaken är att vi själva kan älska oss.

Det är det som är det svåra och att ta till oss det andra säger om oss.

De flesta vet HUR men ändå kan vi aldrig komma dit. Vi tar oss inte dit där vi kan säga JAG DUGER. JAG ÄR BRA. Passar det inte så klarar jag detta utan dig.

Ibland undrar ju också varför allt drabbar just mig. Men det kanske ändå är så att jag är stark. Att någon vet att JAG kommer fixa det. För på något vis så måste jag. Och jag måste sluta reagera så kraftigt på allt. Tänka att det jag gör det duger.

Fan detta inlägg suger... min dator hänger sig HELA tiden, som allt annat knölar den med och ett inlägg försvann. Ett bra inlägg.... Men de va lite om det jag hade i tanken.... för där rymmer mycket...

Kommentera här ♥ 6 st