Har svårt att sova igen.

Men denna period har jag inte lika lätt att ta de med ro.

Tankar som far. Jag läser och när ögonen inte orkar längre går jag över till ljudboken. Men jag hör inte va man läser. Inte ett dugg. Kommer på mig själv att störa mig på uppläsaren som stör mina tankar. Stänger av ljudboken... tankarna fortstätter. Stänger av för att lyssna på mina egna tankar.

Men sömnen kommer inte.

Så kommer krypet i kroppen. Å så fryser jag eller är för varm. Men att ligga utan täcke tycker jag inte, känner mig trygg under mitt täcke.

Tankarna snurrar.

Jag funderar på varför jag är som jag är och varför jag helt enkelt inte passar in. Varför allt jag gör missuppfattas och varför jag bara duger när ingen annan verkar finnas. Alla dessa fina ord. Du är bäst, TACK för att du följer med, du ställer alltid upp och va gullig du är... jo visst men sen då? Varför hör ingen av sig sedan? Eller varför står jag där ensam i ett hörn? Varför är det alltid jag som ska höra av mig och fråga. Varför frågar ingen mig?

För jag behövs inte. Jag står lite vid sidan av och hör bara till ibland. Som en skugga. Som någon som inte är på riktigt.

Röster höjs och man säger MEN GUD NEJ, HUR KAN DU SÄGA SÅ?

Just därför att det just är så. Det är inte på något annat vis. Det är sällan någon hör av sig. Sedan är det ju så att visst kan jag höra av mig men erkänn att ingen tycker det är speciellt skoj i längden att alltid vara den som ska fråga. Alltid den som ska hålla kontakt. Samt i de flesta fall bli avvisad. 

Jag är fullt medveten om att alla inte har all tid i världen. Men man har tid med alla andra vänner. Man har tid med så mycket annat. Men inte med mig. Det tar inte så mycket tid som krävs.

Är det så svårt att umgås med mig? Är jag en så svår människa? Vad gör jag för fel?

Alla fel.

Det kvittar faktiskt HUR jag är så är jag ensam. Jag hr provat att vara på alla sätt. Utom rätt sätt.

Men förra våren... 1½ år sedan då livet höll på att ta slut. Ja då blev ju några så ledsna och då fanns de men sedan då? Inte är de många som verkligen frågat sedan hur det gått eller som finns där nu. Nej några av dom har jag i stort inte hört något av sedan dess.

Nej man måste inte finnas där varje dag. Man måste inte höra av sig hela tiden. Det kan gå veckor och månader. Men någon gång. Jag har några vänner och jag vet att NI vet vilka ni är och jag kastar inte skiten över er. Men resten då som jag med fullaste allvar kan säga till att jag duger när de passar er och det är inte alls ofta och jag borde ju låta bli att umgås med just dom. Men samtidigt är man så himla ensam som jag ändå är ja då låter man sig utnyttjas bara för att få vara i ett sammanhang ibland. Någon gång.

Man låter sig utnyttjas.

Tomma ord. Tomma löften.

Ensamheten så stor.

Kommentera här ♥ 5 st