Vår lilla kisse är inte hemma.... jag mår hemskt. Ger mig skulden... varför fick jag ont i magen? Så jag glömde hon var där ute? Varför fick hon gå ut?

Ovissheten är hemsk.... att sedan ta tag i att gå till doktorn var som att kasta tiden i sjön direkt. en läkare som knappt kunde svenska och som mer eller mindre gjorde sig lustig lver mitt problem.

Där han satt och sa att jag ska BAJSA och FIIIIISA och gjorde fis ljud... fffff fffff fffff. Ja jag tror itne de är sant.

Jag efterfrågade inte ett bot utan lindring.... men nej jag skulle prova mig fram.... jo tack... jag har gjort det nu i över ett år och när jag sa det undrade han vad jag ville honom NU?

Fortsättningsvis på utvecklingssamtal.... där man återigen ska behöva sitta och höra något jag bett om att få slippe. Jag vill inte bli ifrågasatt hur vi föräldrar valt att lägga upp vissa saker i vårt liv. Jag vill itne behöva förklara detta VARJE gång och se hur denna person sätter mitt barn i en sits som inte är rolig alls.

Vidare att inte förstå den oro jag har när han faktiskt gått tillbaka i utveckling. Jag vill bli tagen på allvar. Kan säga att berörd chef fått lova ta tag i detta.

Men denna kamp... hela tiden.

Ville bara skrika rakt ut när jag kom hem och hade jag haft pengar hade jag åkt tillbaka till Karlskoga och bokhandeln för att köpa massa pysselsaker.... men men.... hem med de pyssel jag ändå kom så finner jag inga som helst ideer.... ingen beställer något nu heller så det spelar ingen roll så jag ska snart plcoka bort allt.... lägga ner.

Jag har i alla tränat och det känns bra. Jag är nöjd.

Kommentera här ♥ 8 st