Känslor

Datum: 2011-12-05 ♥ Klockan: 11:10:34 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD

Jag är nog en ganska mycket känslomänniska.

Jag har en tendens att reagera... och agera.

Jag tolkar även saker och övertolkar ibland.

Just nu sitter jag ändå med en sån där känsla i magen att jag nog har rätt.

Hur man än gör så är man inte med. Jag har senaste tiden verkligen kämpat. Jag har bestämt mig för att ta mera plats när det gäller vänner och försöka delta.

Men hur gör man när de redan finns gäng och grupper som haft varann länge? Hur gör man för att bli en del i träffar med mat eller att man går ut tillsammans? Träffas och tar lite vin och badar tunna? Byter julklappar och blir bjuden på diverse fester?

Någon sa att ja man kan inte bara stå där. Man måste ju fråga om man får vara med. De kanske inte tänkte på dig. Nej klart de inte tänkte på mig. Jag är ju inte en del i gruppen. Grupperna har ofta redan ettableras och även om jag kanske känner alla i gruppen har man aldrig fått vara delaktig.

Ska man då be att få delta? För mig känns det lite som att tränga sig på. Kanske känner man sig då tvingad att ta mig med. De finns kanske en anledning till att man inte tillfrågas eller att man aldrig kom med i gruppen. Ingen ville ha en med.

Man måste ju ändå förstå känslan av att man tränger sig på. Att man vill vara med men OM man få delta så är man liksom ändå inte delaktig. Har ni aldrig stått där i en grupp men inte varit med? Inte hört till? Varit utaför mitt i? Har ni aldrig känt att man ibland fårtt vara med för att vara lite sällskap tills den som tog en med träffade de som den ville eller bara för att komma iväg? Medan man själv känner sig utnyttjad.

Men kära lilla jag.... det finns ju flera människor. Umgås med andra. Ja givetvis får man detta. Men jag skulle så gärna vilja vara en del i något störra än tvåsamma umgängen. Där vi är fler än två.

Jag är göad för det jag har. Men jag vill så gärna träffa andra. Jag vill så gärna vara med på saker andra gör. Men jag är inte med.

Nu stundar en större gemensam sak. Här har jag säkert tolkat min gamla erfarenhet. Jag har gått in i känslan som det brukar ha blivit. Sånt gör så ont. För i detta sammanhang vill man inte vara lämnad utanför. Därför brukar jag avstå. För att jag känner och vet att jag inte är önskad.

Givetvis kan man inte gnälla. Man ska givetvis ta ansvar för att ändra sin situation. Men det är inte alltid så enkelt. Vantrivs man med sitt jobb eller sitt hem kan man söka nytt eller utbilda sig. Man kan göra om hemma eller flytta. Men i alla lägen är det inte så enkelt. Man kanske inte får andra jobb... inte kan flytta eller helt enkelt inte kommer in i dessa sammanhang som man så gärna vill. Hur mycker man än försöker.

Men jo jag vet. Jag är den enda som kan göra något åt min situation och gudarna ska veta att jag har försökt.

Kommentera här ♥ 2 st

Jag känner igen mig i det här Therese. Att inte tillhöra ett gäng. I mitt fall vet jag varför det blev så, maken ville inte att jag skulle umgås med mina kompisar, jag var ju inte 15 år ens när vi träffades så man fogade sig tyvärr.. åren går och då är det inte lätt att komma med i ett gäng. Har iallafall tur att jag har mina Dianatjejer. Vi är några damer som tog jägarexamen ungefär samtidigt och vi började träffas för att jaga, äta och dricka lite gott efter jakten. Min dåvarande make var inte riktigt tillfreds med det, men då stod jag på mig. Ville så gärna vara med dessa härliga tjejer, för så mycket som jag fick skratta och vara glad ville jag absolut inte vara utan! Nu ska några av oss ut på Ålandstripp på fredag. Inte så ofta vi träffas, men när vi gör det har vi roligt och vi kan prata om precis allt utan att det förs vidare. En go känsla!! Efter att vi gick isär efter 29 år var det inte så lätt att komma med i något umgänge. Men jag är verkligen lycklig ändå, jag har min älskade man och mina älskade barn, det räcker långt det!! Å så ser jag fram mot att få träffa dig igen, för det min vän GILLAR jag!! Kram på dig!

Det där är verkligen inte lätt. Det är jättesvårt. Jag var med J för ett tag sen när hon träffade några av sina gamla vänner från högstadiet. Jag mest bara satt där och tyckte inte det var så jättekul, även om jag fick vara nära J så klart. Jag ville väl kanske inte direkt bli vän med dem, men jag tycker att man iaf kan hälsa när man träffas. De kramade om J och så, behandlade mig som luft i princip. Då är det inte lätt att ta plats. Jag bryr mig inte särskilt om dem, det är lite skitsamma, men jag förstår din situation och det är fasen inte lätt. I mitt fall tror jag dock att osäkeheten smög sig på och spelade in en hel del hos dem. De kanske aldrig hade träffat någon med vit käpp, visste inte riktigt hur de skulle göra och bete´sig, som faktiskt kan vara ganska vanligt, särskilt bland yngre, men även äldre, som man ändå tycker borde ha någorlunda vätt, men nej, inte alla gånger...