Att komma ut till Marieberg har ju alltid känts som en befrielse. Området andas ett lugn och något som jag känner frid i. Jag vet ju inte men jag tror mig ha befunnit mig på området tidigare. Jag känner mig hemma.

Mottagningen ligger inte i någon av de äldre byggnaderna men några av de avdelningar som fortfarande finns ligger i några av dom. De är ganska gammalt och slitet men ja kände mig hemma. Det är lugn. Även om väggarna talar om saker som hänt som man inte skulle acceptera idag så bär de ändå med sig en historia som vi inte ska glömma eller tycka vara ogjord. Vi har lärt oss på misstagen och kommit vidare.

Mottagandet är alltid soligt och glatt. Kvinnan i receptionen är alltid glad. Inte glad på ett sätt som känns jobbigt när du kommer och mår skit. Utan på ett otroligt fint sätt. Hon får dig att må gott. Du får ett varmt leende och hon vet verkligen vem du är. Hon sig dig. Hon ser alltid mig.

Man möter många männsikor. Jag har ofta känt mig malplacerad. Som att jag inte skulle passa in i den ram av människor vi tror oss vi ska finna här. Men jag passar in. Jag känner mig så hemma. Även med de som har stora problem och som man ser har bryts ner av sina psykiska problem. Jag passar trots allt in. Jag är en av de. Vi är alla lika. På vårt egna sätt. Vi passar in.

Efter sessionen är man ofta både lättad och tyngd. Att lätta på sitt innersta. Att visa sina svagaste sidor. Att vända sig ut och in. Tänk så ofta jag gjort det. Lämnat ut mig. Men här är de tryggt. Inte som till den sk vännen som sedan bara trycker ned en och visar att man inte är värt smutsen under hennes skor. Den sk vännen som bara hör av sig när de passar henne och som vänder ryggen om det finns någon som anses finare.

Men nu är jag trött och när jag går genom området så funderar jag återigen på vad jag gjort här innan. Vem var jag då? När jag levde här?

Kommentera här ♥ 8 st