Man måste försöka se de lilla i allt. Även när de är tungt så måste man. Man måste för att orka morgondagen.

Min förmiddag ägnades åt att försöka göra lite hemma. Jag hade energin och jag ville. Kände mig nöjd.

Strax innan jag skulle till jobbet så ringer August. Han har tillbringat några dagar hos sin pappa. Jag hör en hysterisk son i andra änden som inte alls går att lugna. Som pappa inte får lugna. Jag vet att han kan och jag vet att han gör allt han kan. Men nu var det min röst och att jag lovade att jag pratade med Oskar.

Jag fick lova att hans Daniel snart hämtar honom så fort han slutar jobbet.

Givetvis känns det att åka till jobbet när jag vet att han är så ledsen och behöver hem till det invanda trygga. Något satte igång en oro och ängslan som han inte kan ge uttryck för. Han vill hem.

Det är sådant vi kämpar med. Vi föräldrar med dessa barn. Dessa underbara ungar med sina specifika problem. De brister de har som vi måste hjälpa dom med.

En något lugnare son känner sig dock lugn med att ha sin pappa och vetskapen att jag pratar med Oskar som han ville samt att Daniel kommer. Att han snart är hemma. Hemma i tryggheten.

För lika snabbt som hysterin startar så är han lika glad igen. Det är sådant som ändå gör att jag klarar att ge mig iväg till jobbet. Jag måste även försöka låta pappa skapa en trygghet för honom också. Jag kan inte alltid finnas till hands. Pappa duger också. Pappa kan. Pappa vill. Men det är svårt för August att förstå.

Bild av Peter Hoff på min underbare speciella unge!

Kommentera här ♥ 10 st