Jag har aldrig tyckt om att vara ensam.

Jag vill ha sällskap eller människor runt mig.

Inte så att den som är hemma måste hålla mig i handen eller göra saker med just mig men känslan av att ha någon nära gör mig gott.

Varför det är så vet jag ärligt inte alls. Det är liksom jag.

Igår blev ja dålig. Dels hade magen besvärat mig några dagar och på eftermiddagen kom feber och värk i kroppen. Om det beror på magen eller på något annat har jag ingen aning om. Men idag vaknade jag och mådde ganska kasst. Inte värre än jag kunde komma iväg med barnen och katten till veterinären samt handla men jag insåg att min fikadejt med Lena och middag ikväll med Mattias inte var att tänka på, trots att jag så gärna ville.

Så därför sitter jag nu ensam. Två barn är hos sin pappa, August är hos Malou i helgen och Daniel har gett sig iväg för nattjobb.

Å vet ni.... jag lider inte av att vara just ensam ikväll.

Jag har till och med stängt av teven. Inget intresserar och jag kommer snart ta mina tre katter med mig in till sängen å lägga mig å läsa. NJUTA av att de är okej att krypa ner å bara göra de just jag vill.

Att känna en lugn i att vara ensam och fortfarande känna mig trygg i det är stort för mig. Jag förstår ju att jag måste va sjuk, på riktigt eller så är de bara så att jag just här och nu mår riktigt bra för en gång skull.

Det finner jag tacksamhet i.

Kommentera här ♥ 8 st