Att gå över lik

Datum: 2011-10-18 Klockan: 08:19:07 Kategori: Kropp å själ/ADHD

Ibland så kan man gå över lik. För att komma dit man själv vill. Det är väl okej på sätt och vis. Men inte så att man gör andra illa eller enbart tänker på sig själv.
Ibland kan man nästan ge upp allt för att få göra det man vill. Innerst inne.
För mig just nu så är de barnen som står i centrum.
Bild: Systersonen med papegojjan Ville. Inget av barnen valde nitt intresse för fåglar.
När det gäller barnen kan man verkligen ta sig över lik. Man kan slåss på flera sätt om än bokstavligt.
Man stöttar dom i sina val. Å inte är valen alltid så kloka, genomtänkta eller rätt. Inte är det lätt att veta vad man vill som tonåring. Massor med saker lockar. Massor med saker vill man. Det finns så mycket som verkar kul. Många saker förstår man sig inte på alls som förälder. En del saker skapar till och med både obehag och rädsla.
Vissa saker förstår man sig inte på alls. Men man måste ändå försöka inse att barnen är egna individer. De måste ta sina egna beslut och lära sig av sina misstag och erfarenheter.
Bild: En av de hojjar mina barns pappa ägde när vi var gifta. Inte hade jag fått intresset för hojjar om det inte varit för honom. Aldrig hade lillkillen fått åka med på crossen o det inte varit för Malou även om två av syskonbarnen åker.
Vi som vuxna vill så gärna styra, vi vill ju så väl. Men ibland får vi släppa taget en aning och släppa dom fria.
Det är ju inte mina drömmar eller visioner som är de rätta för barnen i alla lägen. Jag kan bara berätta hur jag tänker. Hur min erfarenhet är.
Att inte låta barnen få prova sig fram kan ju bli förödande i slutänden. Att jag begränsar saker som jag faktiskt enbart gör utifrån mina egna tankar eller rädslor eller farhågor. Ibland är de pengar som styr. Ibland är det bara vi själva som inte vill.
Bild: en av mina tattueringar. Inte hade jag tattuerat eller piercat mig om jag lyssnat på min mamma. Inte hade jag fått ha detta om hon hade fått bestämma. OM hennes val hade fått styra hade jag inte ensa fått välja kläder jag använt genom åren. Givetvis fick sonen ha rosa hår när han ville detta.
Vi måste ju kunna stå över de där ibland. Ge dom chansen.
Ibland är de ändå rejält tufft i denna tonårsvärld där de ska prova så mycket. Ge sig på så många saker. När de gång på gång ställer till de på ett eller annat sätt. Inte på sätt som är livshotande men när de ändå uppstår saker som gör att man som förälder känner att nej nu orkar jag inte. När man står där å säger ja va vad det jag sa? va det inte detta jag sa skulle hända? Men hur ska de lära sig om de inte får testa? Och tänk om jag som förälder hade fel? Tänk om det blev rätt, för dom?
Sedan finns ju alla de föräldrar som inte bryr sig alls. Eller som inte släpper in andra än sig själva. Där man tror att man alltid kommer vara barnens medelpunkt. Där man inte ens förstår att flera runt ens barn finns. Att de kan ge saker till barnen man aldrig själv kan. Tänk vad Malou gett min August. Inte har jag haft samma möjligheter som hon. Inte hade August fått växa så enormt som han gjort utan henne. Hon har ju tillfört saker i hans liv jag aldrig hade haft chansen till. Inte hade han haft hästarna om det inte varit för henne. Tänk att han genom henne fann något som han kunde lyckas med. Inte hade min grabb haft intresset och chansen till bilträffar och båda detta med musiken om MINA intressen hade fått vara i fokus. Inte hade jag förstått vilken potensial de haft om jag inte låtit andra ta över ibland.
Bild: Albin tillsammans med Peter Samuelsson basist i Barbados. Inte hade nina barn fått uppleva detta runt bandet om det inte hade varit för mig.
Ibland så ger jag upp. Just nu är de tungt. Jag frågar mig hur lång uppsägningstid jag har. På att leda rätt och forsla omkring å ta reda på och fixa till. Men jag vill ju. Klart man vill. Men ibland tar orken slut. Luften går ur. Man fixar och har inte ett skit för att man gjorde de. Man ställer upp eller lägger hundra procent och så säger dom att nej nu förstår du tänker jag hoppa av. Detta var inte rätt. Luften pyser sakta ur och man känner men va i helvete. Vi kämpade ju så hårt med detta. Är de såhär de skulle bli?
Bild: Inte hade hag träffat väldens finaste Daniel om jag inte vågat. Inte hade mina barn fått denna underbara människa i livet om jag inte vågat. Tänk att ha en sådan tillgång. en superbra pappa samt en extra-vuxen som finns där. Som är en stor del i deras liv. Tillsammans med mig och deras pappa.
Så igår några timmar med August i stallet var en räddning.
Att stå där och känna en varm mule mot sin hand. Titta in i dessa kloka ögon. Att stå och fundera på hur fan jag ska få av tränset med alla dess spännen och vad som var upp och ner på grimman. Hur i helvete jag ska våga ta hoven och kratsa den. Men att ändå känna detta stora djur nära mig. Värmen från dess kropp. Känna hur hästens mule känner lite på min rygg när jag tår där och borstar buttar lite lätt och funderar på om man kan få något gott när man ändå varit så duktig?  Ser mitt barn LEVA. Lyckas. Höra ridläraren peppa barnen. Se lyckan i barnen när de kan. Se att sonen har kompisar. Sitta där på hästryggen och prata och fnissa när man ska lyssna på hur man ska rida en bana.
Bild: Albin med sina trummor. I vardagsrummet.
Att sedan komma hem å se att tonåringen mår bättre. Han på 13. Att den där på 16 kommer hem å bara har ordnat de där som var kaos i söndags. Tänkt igenom de vi pratat om. Funderat igenom valen. Funderat på vad han ska, vilken väg han tror blir rätt. Tagit upp detta och kollat upp möjligheterna. Valen är inte enkla. Herregud livet har just börjat.
Men ibland är de tufft när de vacklar hit än dit. Ibland får man stå där på en ishall eller trängas i ett badhus. Ibland får man backa för en stor häst man inte känner att man vågar sig på. Ibland får man sitta i timmar och höra gnisslet från en elgitarr eller trummors evigt dunkande i ett ensamt solo som hör till en låt eller så man inte ens kan höra. För att en annan dag få höra en gitarrlåt med sång som gör att tårarna rinner. Eller se att man vågar hjälpa barnet med hästen. Eller se dess lycka med trumman på magen. Att se lyckan när man kommer upp i galopp. Känna värmen när tonåringen sitter med flickvännen i soffan och den första kärleken lyser.
Bild: Jag hade aldrig träffat katy Perry om jag inte gjort en galen sak. Något jag aldrig skulle gjort.
Vad gör vi inte för våra barn? Ja vi står ofta tillbaka för deras val. Leder dom på den krokiga vägen i livet. Låter dom prova på. Låter dom knyta band vi aldrig skulle få för oss att göra.
Vi står tillbaka och låter dom få prova och lära sig livet. Vi går över lik. Men inte över de lik som passar oss själva utan de lik som gör våra barn starka och säkra. Inte ger dom tvivel och rädslor. farhågor inför det som KAN gå fel. Utan hjälper dom över liken så de växer.

Kommentera här 4 st

Kommentarer
Mallamousan

Fint skrivit!!

2011-10-18 @ 09:42:17
Länk: http://mallamousan.blogg.se/
Georg Hendrix

Vad gjorde du för att träffa Katy Perry? :O

2011-10-19 @ 11:36:54
Länk: http://httpgeorg.blogg.se/
cicci

javisst kommer kidzen först å det är precis så som det ska vara. Precis som du skriver så måste dom få gå sin egna väg man kan bara vara där å stötta å försöka få in dom på "rätt" väg.



Fina bilder ur ditt liv!

2011-10-19 @ 21:18:19
Länk: http://cicci79.blogg.se/
Johan

Klokt och fint inlägg detta, tess! :)

2011-10-20 @ 17:41:33
Länk: http://schumacher4ever.blogg.se/
Namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: