Något som är viktigt för att växa är att tro på sig själv.

Ett problem är för August att han sällan gör detta. Han tror inte alls han kan. Därför jobbar vi ju stenhårt med att lyfta insta lilla för att han ska se att han kan lyckas. Att minsta lilla faktiskt betyder så hemskt mycket.

När man har svårigheter i livet som August har är det lätt att man mister tron på sig själv. När man ser att man inte lär sig de saker som andra barn kan runt en.

Igår pratade jag helt kort med C som jobbar på träningskolan och som nu ska ja jobba tre dagar i veckan med August med den sk Karlstadmodellen. En modell att lära sig läsa. Hon vill träffa både mig och Malou för att berätta om hur hon tänker jobba. Hur vi hemma kan hjälpa till. För att vi alla måste hjälpa till i detta inser vi alla runt om.

Men det gör mig så himla ont när hon säger hur svårt hon ser att han har det. Att han inte minns. Att han inte klarar de små enkla sakerna. Rim och ramsor fungerade visst inte.

Jag fick så liten information så jag vet inte mera. Men givetvis känner jag sorg. De gör ju ont i mitt bröst. Jag önskar inte mitt barn dessa svårigheter.

Jag klamrade mig därför fast i att vi kom fram till igår att han skulle byta ridgrupp. Han skulle få rida i en grupp med barn som inte har funktionshinder.

Han kan ju rida själv. Han är superduktig.

Att berätta idag för honom att han skulle få byta grupp var ju hur härligt som helst för det såg ju han som något självklart. Han kan ju rida själv.

Så mitt i detta med att inte klara att lära sig läsa och skriva och räkna. De där man MÅSTE. Så är jag så glad att han faktiskt har lätt för något om det så BARA är att rida och ha hand om hästar och då lägger jag inte något negativt i detta. För detta är viktigt. Jätteviktigt.

Att känna att man klarar saker är så viktigt så man vågar tro att man klarar även annat.

Så idag var han då iväg med Malou på ridlektion. Även Lena var med och tittade för både jag och Malou har ju skrytit så om August nu.

Kommentera här ♥ 1 st