Saker ska inte kännas som måsten. Det ska vara lustfyllt.

Just nu är de saker som gör att lusten inte alls infinner sig. Därför är jag knappt aktiv här. Jag är knappt vid liv.

Känner återigen att det jag ger här inte gör någon speciell skillnad heller. Saker jag delar med mig av är mest till nytta för mig själv och det är inte så illa. Men på något sätt kunde det vara kul att veta att någon läser. Jag har besök men väldigt lite kommentarer. Det är oftast de som kommenterar som faktiskt läst. Vad gör de andra? En del läser givetvis men vill inte skriva något och det är okej det med. Men man vill ju få lite respons.

Mera än vad som är nu. Men eftersom jag inte ger något själv just nu så kan jag heller inte få.

Jag ger för mycket överhuvudtaget och man får så lite igen att de börjar kvitta. Det är ingen idee längre. Jag sabbar de mesta för mig själv just nu. För jag kommer inte komma någonvart. Mitt liv, jag är ju så tragisk så det är liksom inte meningen att man ska försöka. Varför? Ja just de, varför ska jag försöka när ingen kommenterar saker med ett enda ord.

Tänk om jag bara fick höra att jag förstår. Jag ska försöka eller jag ska tag i detta. Men när man kämpar ensam så tar det snart slut. Någon lessnar.

Så nu har jag lessnat. Ledsnat på utebliven respons.



Det finns dom som inte delar något annat än strunt. Sånt som inte har någon som helst betydelse och får mera uppmärksamhet.

Det finns dom som betyder så mycket mera än jag. Som är viktigare. Så viktiga att jag glöms bort.

Så vem är jag som försöker få denna uppmärksamhet? Som försöker passa in?

Jag kommer inte passa in. Så jag ger upp. Igen. Jag reser mig nog inte mera. Inte som förr. Jag är mer än stukad. Tyvärr. Det finns ingen väg tillbaka. Man orkar inte ge mera. Det har slagit i botten.

Lev väl.

Kommentera här ♥ 2 st