Komunikation.

 

Samtalet. Orden som inte sägs.

 

Jag tycker tystnaden är värre än ord. Det är då jag inte vet. När jag måste gissa och tro saker som egentligen inte finns. Ord i det tysta. Ord som inte någon säger men tänker. Om mig, om händelser.

 

Tystnaden tar och känns som ett rejält svek och vill man verkligen sätta dit mig och verkligen få mig att må skit ska man vara tyst. Det tar så hårt. Jag är så enormt ledsen över din tysthet. Var finns din åsikt? Tycker du inte något, eller är det inget du ens tänker en tanke omkring? Är det mig det är fel på? Är det jag som överreagerar?

 

Komunikation i det tysta tär och förstör. Jag är övertygad, ja rent av säker på att sprickorna som sakta kommer spriker till stora trasiga hål. Skärvor som trillar ut. Skador som går att reparera men som lämnar ärr kvar. Skador som med tiden inte läker utan ger trasiga sår som botas med medel jag helst vill slippa. Sår som jag ensam får rå om och som du inte verkar bry dig om. 

 

Varför är du tyst? Varför ger du mig inga svar? Inga åsikter? Varför gör du mig så illa? Är jag så lite värd att andra får styra? Andra får förstöra allt det vi har? Det som är vi? Det som är fint, det jag vill ha.

 

Saknad, ensamhet och tystnaden tar knäcken på mig. Jag försvinner, förtvinar... blir sjuk. Du bryr dig inte om. Jag straffas, så känner jag. Du där, du har lyckats. Sover du gott om natten? Sover du gott när du förgör? Kan du leva med dig själv?

 

Inser du ens vad du gör med oss? Vet du vad du gör?