Ibland undrar jag varför en del människor är så aggresiva och på något vis aldrig har någon del i saker som händer runt dom.

 

Ibland undrar jag om det är mig det är fel på. Jag som gör fel och handlar fel. Det måste vara mig det är fel på. Mig kan man i alla fall behandla som skiten under skorna.

 

Jag hoppas personer som får mig dit sover gott om natten och att de inte undrar hur andra har det efter att de gått över gränsen. Även om jag inte är perfekt är jag inte värd att trampas på. 

 

Ibland förundras jag över att visa är så totalt oseende och inte kan se eller förstå andras mående i de situationer som uppstår ideligen runt dom. Hur kan man vara så blind inför sina medmänniskor och hur har de energi till att alltid skapa oreda runt sig.

 

Min dag förstördes. Jag kände mig som en krossad insekt under en sko. Jag föll handlöst över stupet jag så stadigt tagit mig upp från. Jag trodde jag vara säker, att jag var stark men inser att jag hade rejält fel. Någon förstörde den lilla tro jag har på mig själv. Plattade till, krossade och gjorde mig till en elak människa som la mig i och förstörde. Jag blev någon som man kunde ge sig på för att jag minsann inte kunde hålla igen käften. Min åsikt var inget värd, den krossades och jag hade inget att komma med. Vem är jag att yttra något? Vem är jag att säga vad jag tycker. Vem är jag att ens tro att man ska kunna känna glädje inför saker. Vem är jag att tro att jag har rätt till min åsikt.

 

Jag vet nu mer. Jag har återigen lärt mig. Jag inser att jag aldrig mer ska ge uttryck för något. Det misstolkas och jag återgår in i mig själv. I min värld där den skadade människan gömmer sig. Jag får återigen resa mig. Om jag orkar. Om jag har energin kvar. 

 

Du får vinna för jag orkar inte slåss. Jag hoppas att du varje dag efter alla krig går hem och mår riktigt bra. Jag hoppas aldrig du känner som jag. Misslyckad liten och tillintegjord.

 

Tack.

 

Tack N för att du fanns.... tack för att jag blev lyssnad på och att jag återigen kunde andas lite lättare...