Lördag

Datum: 2012-02-18 ♥ Klockan: 13:06:48 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD

Jag grät.

Jag gav skuld.

Projekterade min smärta.

Skämdes.

Jag tappade tron och fotfäste.

Sitter nu här och allt jag önskade var någon som fanns hos mig. Inte att jag ska behöva göra något åt någon. Bara ha någon som fanns där. Ett telefonsamtal. Någon mer i soffan. Utan krav. Som bara fanns. Som hjälpte mig. Med mina tankar. Som kanske kunde reda ut eller få mig att tänka på andra saker en stund.

N lyssnade givetvis när jag ringde igår. Självklart. Det visste jag. Betyder så mycket.

Idag ensamhet. Det kan vara skönt. Enormt viktigt. Men jag behöver sällskap. Jag är inte i skicka att åka till någon. Jag är inte i form att överhuvudtaget fortsätta ta kontakt med andra. Jag gjorde några försök igår. Ringde, frågade om vi kunde prata. Men alla har inte tid. Sedan vet jag att just nu är det för tufft för de flesta att ta sig tid med mig.

Ett samtal igår gjorde att jag kunde ta mig ur mitt kaos en stund igår. Några timmar som gav mig energi. Men som också väckte frågor och tankar i mig som gjorde att jag undrade varför. Saker jag lagt bakom mig lite. Släppt. Men skönt att andra ser. Att andra förstår.

Jag vill inte höra att det ordnar sig. Att jag är stark.

Ja givetvis kommer jag få svar. Jag kommer få ta tag i sakerna då, OM det ens behövs. Önskar mig en stoppknapp. Önskar så mycket. Vill men kan inte just nu.

Önskar mig någon som bara ville finnas. En liten stund. Här hos mig.

Orkar inte kräva. Har ingen jag vet som jag kan ringa och säga KOM.... eller rättare sagt vågar ringa till och säga detta. Det måste även vara rätt. Någon som kan ge energi. Någon som kan stänga ner. Någon som orkar givetvis. För vi har så mycket själva. Alla har så mycket idag så vi inte orkar eller kan. Så ser livet ut idag. för de flesta.

Jag ska koppla av. Försöka. Stänga ner intryck. Hoppas klara det jag lovat för kvällen.

Helt plötsligt känns det inte självklart att jag inte har bröstcancer.

Kommentera här ♥ 3 st

Om inte vi hade vart bjudna på kalas,så hade jag åkt upp till dej direkt!!!<3<3

Jag funderar på om du inte skulle må bra av att prata med någon. Någon som hjälper dig att bena ut funderingar och som kan hjälpa dig se allt det positiva. Kanske någon KTB-terapeut av något slag.. Ofta verkar du väldigt olycklig, du kanske skulle behöva någon form av hjälp som vi, dina nät-vänner inte kan ge dig.



Kram

Jag finns här Tess, inte så nära, men bara ett sms bort, det vet du. :)