Mitt liv.

Jag har sedan 1998 gått igenom en hel del. Inte mer eller mindre än andra kanske. Jag säger bara att jag gått igenom en del.

Alla upplever saker på olika vis. Vi berabetar saker olika.

Jag har aldrig varit rädd att be om proffisionell hjälp. Under åren har jag jobbat hårt med mig själv. Tagit tag i saker. Lärt mig saker.

Jag har även fått inse att det är jag som måste göra jobbet. Det är bara jag som kan förändra. Mitt ansvar.

Genom hela livet har jag i olika former alltid skrivit. Fått ur mig tankar, rädslor. Känslor.

Jag har inte haft som mål att berätta allt. Jag har aldrig påstått att allt jag skriver om är om mig.

Jag har ibland skrivit saker som misstolkats.

Jag är inte en negativ person. Få förstår nog eller vet om vem jag är. De som känner mig rakt igenom är få. De har inga problem att förstå att jag mår skit ibland. Många ser en positiv stark social person. Detta gör en del trots att de vet vad jag går och har gått igenom.

Jag är en människa som inte förstår varför man ska låtsas. Varför ska jag le och säga att allt är bra? Varför får man inte må skit och säga detta? Varför får man inte säga att man inte gillar att vara ensam?

I det läge som jag är i just nu har jag inget behov att skriva ner vilka saker jag finner positiva i mitt liv. Därmed säger jag inte att de inte finns. Jag kan även säga att de gånger jag blivit rejält illa behandlad eller varit rejält sjuk så har jag alltid lärt mig något. Jag har alltid kunnat hitta positiva saker i det som hänt även om jag kan säga att jag kunnat vara utan många av händelserna. Men erfarenheten vill jag inte vara utan. En sak jag lärt mig är mycket om bemötande och förståelsen för andra människor.

Ändå vet jag att jag skrivit att jag var så glad att N fanns igår. När jag läste en sak som gjorde att livet rasade. Att hon alltid lyssnar och finns. Jag skrev att jag njöt av att se grabbarna spela igår. Jag nämnde att jag blev glad över ett sms från min son. Jag skrev även att jag var så glad att jag tog mig ut igår och fick massa go energi från två småprinsar... och dagen innan av en annan liten prins.

Idag fick jag oväntat besök av M.... det gjorde mig så glad. Jag behövde sällskap. Spontana besök. Hon kom för att hon brydde sig. Detta gjorde att jag fyldes med energi. Jag orkade ta tag i flera saker som inte gjorde mig dålig. Positiva saker.

Jag har även fått ett sms från en av mina bästa vänner. Han är lite tankspridd så de är inget självklart. Ler. Jag har chattat med två av barnen och det kändes så gott. Bästa A och N har givetvis messat mig.... i veckan har jag även fått mail där jag fått höra att jag är engagerad och gör ett bra jobb i ett uppdrag jag har. Jag har även fått veta att jag är saknad och att man bryr sig om. Jag har en otroligt bra avlösarare och helgfamilj till mitt barn. Han går i en toppenskola. Jag har även som jag nämnde häromdagen underbara svärföräldrar. Även en syster som jag idag ringt och som är ett otroligt stöd. En familj. En ny vän.

Sedan har jag en otroligt go och underbar man....

Hade även ett otroligt trevligt och givande samtal med Maria, som jag även länkade till i det inlägget. Flickor med ADHD.

Jag har ett arbete jag både är stolt över samt trivs med. Jag har fått chansen att jobba med elever och utbildning i detta. Jag har ett hem. Jag trivs där jag bor.

Jag har mycket positiva saker runt mig.

Även om man vill ha vänner, ibland saknar vänner så är jag inte otacksam över de jag har. Jag har aldrig menat att andra ska lösa mina problem. Jag har som sagt alltid fått ta ansvar för mina problem och löst dom själv. Jag har stått vid kanten och fått veta att ska du hoppa så kan jag inget göra, vill du inte hoppa så får du se till att ta dig från kanten. en av de tuffaste saker jag fått till mig. Men jag har alltid tagit mig från kanten. Själv. Sagt som de är.