Skrämmande

Datum: 2012-02-15 ♥ Klockan: 10:28:52 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD

Jag måste skriva hur trist som helst.

Besökare.... men ingen kommentar. Kan inte sluta gnälla på detta.

Jag inser att jag skriver för min egen skull, enbart. Inga fel i detta eftersom det är mitt huvudsyfte. Men önskar att någon fann något i det jag förmedlar som något vettigt eller något man kan ha hjälp av själv.

Acceptera. Inte dra igång något av detta. Det gör ju bara att jag mår skit. Klipp....

Idag väntar, om en stund besök hos min läkare. Har själv bett om att få komma. Fick en tid, ett återbud. Ville komma förra veckan när de var katastrof.

Idag och igår funderade jag. Va vill jag? Berätta hur de är. Bekräftelse. Kommer han förstå? Men sedan undrar jag lite, vad kommer han föreslå? har han någon form av lösning? Men det som är de stora i detta. Kommer JAG tycka att jag fick hjälp? Och kommer jag acceptera det som är bäst för mig?

Tveksamt. Det finns nämligen ett hinder. Dels min VILJA. Jag vill så mycket. Att kunna begränsa. Sedan acceptera. Sedan handlar så förbannat mycket om SAMVETE och SKULD.

Jag fungerar inte som andra. Jag inser mina brister. Jag står för dom och skäms inte. Jag behöver inte dölja vem jag är. Men det är inte alltid enkelt i alla fall.

Sedan ska jag hinna äta. Hos mamma. Jag ska sedan träffa någon. Hoppas efter detta kunna landa en stund hos goaste N. August ska dit innan. Han vill ju träffa A. A blev också glad över att han kommer. Mammahjärtat som blir sådär varmt glad.



Mycket handlar ju om att landa. Att stanna här.

Kommentera här ♥ 10 st

svar:

ja visst är de så. Min är dock väldigt enkelriktad när de gäller mat. Håller jag mig undan fett och rör på mig regelbundet så mår jag mycket bättre i längden så länge de inte sker några större ändringar i kroppen som sjuk eller så dvs. Då vajsar den till sig.

Har ni ingen speciell endoskopi avdelning där du bor?

Här går man direkt till dom, går aldrig genom vårdcentralen numera. Som tur är blir jag aldrig magsjuk så vet inte hur det är där men mår jag dåligt så ringer jag ändå endoskopin.

Idag var det inte jag som bara hann kika in o inget skriva :-D



Känner som du ibland med just den biten, har jättemånga som tydligen är inne men inte ens bråkdelen av dem skriver något :-(



Hoppas du känner att du fått det du behöver o vill ha, svårt är det ju dock då man själv kanske inte alltid kan sätta fingret på vad det är man vill ha och behöver ... en nästan omöjlig rundgång blir livet då.



Håller tassar o tår för dig idag, kramisar från mig!

Hoppas du får den hjälpen du behöver/ vill ha!



SV

Nisse går väldigt mycket bort... Min farbror heter de :S

svar:

ja jag avskyr folksamlingar och tillfällen där man måste vara social på-, men just kalas kan jag offra mig känner jag. bita ihop och se det som en bra träning.

Vi är också en stor släkt, lite för stor, har inte ens koll på alla haha sen alla vänner på det och deras respektive, sist fick man hyra en lokal då man inte ens rymdes hemma men det var ändå trevligt, man gick undan när man behövde luft bara, tar det i den takten man själv kan och orkar.

Åh det är konstigt det där,att ingen liksom tar sig tiden att kommentera, jag brukar göra det så fort jag är inne på bloggar såklart..men dock inte till dem som skriver hej hur är det?Vad skall du göra idag? Men en blogg som din och du som verkligen behöver allt stöd & pep du kan få,skäms på dom!

Nu är jag här pepp bruden...hoppas det vänder för dig snart..och JA boken rullar på i ett rasande tempo nu!

DBT är ju en behandlingsform som är utformad efter just de problem som man har med Borderline. Självklart har ju alla olika problematik, men det finns nånting för alla i DBT.



Läxan den här gången var att beskriva, men utan att lägga in någon värdering i det. Som att jag säger att en blomma börjar att vissna, så får jag inte tillägga att den börjar att bli ful. Att den börjar att vissna är att beskriva, men om jag hävdar att den är ful så dömer jag och värderar. Jag upptäckte att nästan alltid när jag beskriver något, så lägger jag även in en värdering i det så det har varit en tuff vecka.

Idag 41 unika besökare som kollat 89 gånger, 10 kommentarer hehehehe



Hoppas det hjälper nu så du kan komma tillbaka, tyvärr är det väl så att kroppen och knoppen med för den delen säger ifrån till slut om man överhopats och så blir det pannkaka innuti. Ta hand om dig också om du kan, det finns ju bara en av dig och du ska ju finnas länge länge än tänk på det ♥♥♥



Torsdagskramisar!

tack så hemskt mycket för din kommentar!

Hej!

Jag är här och läser!

Du skriver vättiga saker Tess, det gör du verkligen. För min del är dock bloggen alltjämt lägre prioriterad, men jag finns här och läser lite då och då. :)



SV: Ja, förra året var faktiskt väldigt händelserikt, precis som året innan, såväl fysiskt som psykiskt. I år har det dock varit lugnare än så länge, även om jag och Jocke var i Riga nu i helgen. J har varit i Italien och åkt skidor den här veckan. Saknar henne något enormt.



Vilka var det Bofors, eller BIK Karlskoga, som de numera heter, mötte då när August och Alex var och såg dem?

Imorgon möter de Leksand, en riktig sexpoängsmatch. Vinner vi är nog andraplatsen ganska klar i serien, men vinner Bofors är de tvåa igen. Det är rafflande nu mot slutet! :)



Ja, det var det verkligen! Tycker vi får styra upp något senare i sommar eller så, träffas igen, fika och prata, förhoppningsvis ute i solen :)



Nej, det gjorde det absolut inte. Jag tänkte ju att ni skulle vänta utanför och att vi skulle komma ut när J kom tillbaka, så jag trodde inte alls det var ni som kom in genom dörren där, hehe. Du var lite stel sådär, haha, men det är väl så. Jag är som sagt inte den som kramar vem som helst sådär heller, men dig tycker jag att jag känner såpass bra, så då är det grönt. :)



Nej, jag gillar blogg.se, tycker det är lättnavigerade sidor, såväl på själva bloggen som på kontot. Jag har haft min blogg i snart 4 år, men jag har inga planer på att byta. :)



Jag förstår vad du menar där med jobbet. Det är tufft och inte helt bra, egentligen. Jag är kraftigt emot det där med stress, tycker att det viktigaste är att man tar hand om sig själv och inte pressar sig själv för hårt. Hur mycket jag än har att göra släpper jag det och går sällan på 110, för det är ju inte bra. Inte i längden. Några dagar kan man göra det, som förra och förrförra veckan, när vi skulle läsa en avhandling på 214 sidor och skriva ett referat på 5-6 sidor från den. Då blir det ju en del, men nu tar jag det riktigt lugnt och har egentligen inte gjort något alls den här veckan sedan jag kom hem. Det är svårt ibland, jag vet, det finns liksom inget val, man måste hinna med det man måste hinna, men det gäller ändå att ta hand om sig själv och inte stressa för mycket. Det vet ju du med, men jag gissar att den biten är lite lättare för min del i dagsläget. Du har mer att ta ansvar för, mer att ta tag i och då blir det ju så. Men, ändå, glöm inte bort dig själv vännen! :)