På flera fronter. Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte de.

Jag har fortfarande inte mycket krafter. Orkar bara saker i korta stunder. Obehag.

Sedan händer det annat som ger obehagskänslor. Men ja sådant får man inte bry sig om. Jag kan inte ta åt mig. Ta till mig allt. Men jag ska ringa och fixa med några saker sedan. Sådant där som också ger obehag. Men som måste göras. Vissa saker drar man sig för.

Sedan är det annat som händer som på sätt och vis ger obehag men som jag ser fram emot och hoppas blir bra. Som jag hoppats så länge på. För att det finns en saknad.

Igår var jag i alla fall iväg och gjorde den där magnetröntgen. Det gick bra. Svar vet jag dock inte när jag får. Daniel var med mig. Han gick upp till avd och pratade. Chefen hade frågat hur det ahde varit att vara anhörig. Det var en bra avdelning att ligga på. Så som sagt jag säger de igen jag förstår att Daniel trivs där.

Sedan var vi och handlade examenskläder. Tänk att tre år har gått. Tänk att han är färdig syrra nästa fredag. SHIT. Å så förbannat bra det har gått. Inte en enda omtenta. Ja jag skryter. Skitduktig och han kommer bli kanon som sjuksköterska det vet jag.

En grå kostym blev de och ja shorta slips å skor.... finaste.

Nåja. Man får ta en dag i taget. Man får tänka framåt och att varje dag orkar man lite lite till. Ska försöka sätta mig och göra lite kort sedan med. Ska försöka komma på något bra i skallen först bara.