Du tror du känner en människa. Du tror dig veta allt om mig. Du tror dig förstå.

 

Ingen förstår och ingen kan veta och sätta sig in i men man kan försöka. Försöka se bortom allt det där du tror dig veta bara genom att verkligen lyssna. Att verkligen vilja känna in. Möta. 

 

Jag säger att jag är ensam. Ensam? Jag är ofta ensam trots sällskap. Jag är ofta ledsen och besviken över ensamheten. Där vi människor har så fullt upp så man inte tar sig tid att mötas. Träffas ses. 

 

Många runt mig gör mig besviken. Är de verkligen så nära? Alla de som borde? Finns dom? 

 

Man kan säga att vänner eller familj är viktiga men ger vi dom någon som helt tid och omtanke? Hur ofta hör vi av oss? Tar vi oss tid? Är vi verkligen riktiga vänner om vi inte tar oss några minuter åt de männsikor vi påstår är så viktiga för oss? Ser vi dom vi har runt oss och vill vi verkligen ha dom i våra liv om vi aldrig ger dom tid?

 

Ja ibland undrar jag.