Fick redigt migränanfall. La mig och på med avslappning i öronen. Jag hävde migränen men tomheten och en känsla av misslyckande återkom. Nedstämd och totalt dränerad. Känns tufft och jag som mådde gott men det är så lite som tyvärr bryter ner mig. Finner ingen tröst. Känner bara hopplösheten växa. Nästan hela semestern har gått. Vädret har varit dåligt och även om jag njuter av ledigheten önskar jag att jag kunde göra saker. Åka ut. Jag har tyvärr inte ekonomi till det. Att åka ut måste inte kosta men det kostar i bensin. Det kostar alltid något. Sedan är det även August som sällan vill eller klarar av och just nu har han funnit kompisar hemma som han får leka med som det fungerar med och det är så roligt så jag unnar honom det. Men själv blir jag låst hemma. Daniel jobbar ju och det slutar med att jag blir ensam kvar hemma. Jag vill inte vara ensam hela tiden och sällan kommer någon. Jag har lyckats komma ut på små saker. Igår kom L och jag är så glad över att vår vänskap överlevt och att vi åter ses. Jag känner mig lyckligt lottad att hon vill finnas. Ett besök på maxi och hon väckte lust och visade på att de faktiskt finns kläder där. Ler. Maxi är för mig min mataffär så jag glömmer att det finns annat där. Jag har även varit hos N. Det betyder så mycket. Att få finnas, vara. Men sedan finns ändå tomheten och ensamheten som en ständig följeslagare då det tyvärr finns människor man saknar. Människor man önskar fanns där. Jag önskar saker jag inte har råd med. Saker som inte går att köpa för pengar. Drömmer. Drömmer om husvagn. Om Öland. Så inser jag. Förstår. Allt har en mening. Det är inte meningen. Det där jag vill önskar och drömmer om är inte till för mig. Jag är inte värd det där. Det är inte för mig. Jag har ingen plats där. Jag kan inte köpa mig till lycka. Jag kan heller Inte tvinga andra att förstå och vara min vän heller. Kämpar vidare. Alltid kamp.

Kommentera här ♥ 1 st