När vi besökte Furuvik märkte jag av många av August svårigheter. Han klarar ju av att besöka en djurpark idag vilket inte var så enkelt då han var liten. När vi var till Furuviks djurpark förra gången var han liten och grät precis hela dagen. Det var extramt jobbigt och man kan idag förstå hur det var för honom.

 

Vi visste inte då att han hade Autism för hade vi bara vetat hade vi kunnat förberett honom.

 

 

Men miljön var ändå ny och han har svårt att veta vad det är han känner och kunna ge uttryck för dessa.

 

Redan då vi kom till parken blev han orolig men ändå full av förväntan. Att hålla mig i handen var superviktigt så att han inte gick vilse som han sa själv min lille goding.

 

Sprallig och lite ängslig och rädd men upprymd över att få träffa djuren. August är ju enomt förtjust i djur så detta passade honom bra. 

 

 

 

 

När vi kom upp till Wild Camp där man spelar in Wild kids var han i sitt esse. Varm i kläderna och vågar gå ensam tillsammans med Oskar och Albin. När de väntar in mig och mormor ropar han:

 

-Mamma hur känns det igentligen att vara här?

 

Det visar så tydligt hur svårt han har att sätta ord på vad han känner. 

 

Jag skulle kunna säga att han var både glad upprymd sprallig och förväntansfull. Ivrig och glad. Lycklig. 

 

Jag ska ta och skriva ut olika bilder på just känslor så han lättare kan plocka fram ett kort där han kan visa hur han känner sig. Alltså bilder på runda anikten med olika munnar där de representerar olika känslor. Det är ett bra sätt att träna sig på att kunna visa andra hur det är man känner och även själv kunna plocka fram en känsla som beskriver hur man känner.

 

Det har aldrig varit så enomrt tydligt som denna gång men det är så skoj att se vad August utvecklas.

 

Det fungerade bra att sova i stuga, han som är van att campa med husvagn. Att hälsa på hos Anna gick toppen och våra barn hittar ju varann så bra trots att det gått ett år eller mera mellan gångerna. Han har alltid tusen frågor och frågor kring Anna och hennes familj var många innan vi kom dit en av dom var just denna:

 

-Vilka hemma hos Anna har en diagnos? Ja jag menar har Autism eller ADHD eller nått?

 

LER..... 

 

Min älskade unge säger jag bara..... vad han ger mig mycket. Så mycket så det är rent förunderligt vad man växer själv och mina två andra har en enorm förmåga att möta andra med större förståelse.

 

Nu har vi även fått tid för start av Albins utredning i början på Augusti. Känns enormt bra. Det brukar gå fort bara man väl kommer iväg.